Morgonen den 30 juni i år får Rebecka Taveson ett bryskt uppvaknande. Vid halvtiotiden på förmiddagen vaknar hon av att någon bultar på ytterdörren till hennes lägenhet på sjätte våningen.
– Min första tanke är att det är en galning. Jag har ingen tanke på att släppa in någon galen mördare, men genom ytterdörrens titthål kan jag se att det är min granne som slår på alla dörrar i våningsplanet, minns 24-åringen.
Momentet senare hörs brandkårssignaler. Hon inser vikten av att ta sig ut ur byggnaden.
– Jag springer ut på gården utan att veta vad som hänt, men där kan jag se hur det sprutar eld och rök ur en grannlägenhet på samma våningsplan. Jag trodde att det var kört. Att jag var på väg att förlora allt som jag äger och har.
Nu har det gått två månader sedan den dramatiska händelsen. I dag bor Rebecka Taveson i en ersättningslägenhet i Gammelstad. Den tillfälliga lösningen funkar, men hon tycker att det blivit alldeles för långt till jobbet i centrala Luleå.
Hon var inte närvarande vid måndagens möte, när Lulebo informerade höghusets hyresgäster att saneringen av det brandskadade höghuset lär pågå i minst tolv månader framåt.
Efter att ha tagit del av budskapet i efter hand blir hon eftertänksam och samtidigt samlad.
– Jag hade ställt in mig på att få flytta tillbaka till mitt hem i höst. Jag har inte förlorat mer än vad som fanns på balkongen. Det här var inte bra, men vad kan jag göra?