Två mil rör ska ned i backen innan Östra länken är i mål.
Det är faktiskt här vår granskning föds.
Vi har under en tid fått in flera anonyma tips om att de två upphandlingar som genomförts i Östra länken skulle varit styrda till NCC, och att det finns fog att ifrågasätta de poängbedömningar som görs av kommunen i upphandlingarna.
Andra tips gör gällande att kostnaderna drar iväg med enorma summor eftersom kommunen inte prioriterat ekonomi när man bestämt sig för att använda sig av arbetssättet "utökad samverkan", kostnader som i slutändan drabbar Luleåborna i form av höjd VA-avgift.
Vi får kontakt med tre av varandra helt oberoende källor. Vi kan kalla dem källa A, källa B och källa C. Samtliga har god insyn i minst en av de två upphandlingar som genomförts 2014 och 2018.
Senare tillkommer ytterligare en, källa D, som kontaktar oss efter att ha stött på andra upphandlingar som Luleå kommun genomfört de senaste åren.
Två upphandlingar har genomförts i Östra länken-projektet. NCC tog hem båda.
Gemensam nämnare är kravet på att vara anonyma och få fullständigt källskydd. Ämnet är känsligt. De är rädd för att det företag de representerar eller har representerat ska drabbas negativt. Deras kritik sammanfaller på flera punkter.
Källa A säger att han inledningsvis blev förvånad över att kommunen valde att upphandla entreprenaden i utökad samverkan, ett arbetssätt som innebär ett nära samarbete mellan beställare och utförare. Kommunen har prioriterat så kallade "mjuka parametrar", organisation exempelvis. Lägsta pris har i stort sett inte varit en faktor.
– Jag såg direkt när upphandlingen kom ut att kommunen bestämt sig för att arbeta med NCC, säger källa A.
Hur kan du säga det?
– Man ser det på kraven och på viktningen av olika områden och tjänster. Hur många procent som exempelvis arbetschef, platschef och kalkylator utgör.
Men kommunen vet ju inte vilka personer som bolagen anmäler i upphandlingen?
– Jodå. Kommunen vet vilka namn som är aktuella. Kommunen vet också hur de ska poängsätta dem. Eftersom NCC vann första upphandlingen förstår jag att kommunen vill fortsätta med dem. Men det gör det inte mer korrekt. Man tar inte billigaste alternativet och förlorare blir Luleåborna.
"För beställaren är det skönare med samverkan. Då sitter man och diskuterar sig fram hela tiden", hela säger en källa.
Källa A är starkt kritisk till de bedömningar av exempelvis referenser och meriter som gjorts. Han lyfter fram detaljer, men vi kan inte återge dem av sekretesskäl.
– Det spelar ingen roll, för det går ändå inte att komma åt. Det blir simhopp av alltihop, en ren bedömningssport med olika domare som håller upp poäng. Oavsett hur bra organisation och hur bra presentation av genomförandet som entreprenören har i sitt anbud, så kan kommunen ändå välja vilken entreprenör den vill jobba med, säger källa A.
Den åsikten delar källa B.
– Man tävlar om procentsatser och vackra ord på papper. Det blir subjektivt. Tyckanden. Resultatet blir att den som är bäst på att snacka får jobbet, inte den som är bäst och billigast på att bygga. Jag tycker även att det är otydligt och svårt att förstå vad kommunen vill ha i vissa upphandlingar.
För stora upphandlingar. Det är en av de punkter som kritikerna skjuter in sig på i Östra länken. Här pågår tredje etappen på Örnäset.
Källa B anser att upphandlingarna i Östra länken är för stora.
– Tittar man på andra upphandlingen så har man tryckt in alla resterande jobb i den. Det blir garanterat dyrare än om man upphandlat separata delar i den. Exempelvis cirkulationsplatser och ytskiktsarbeten. Då får man in fler aktörer. Det handlar om fördyringar på många miljoner totalt sett i projektet.
Källa A:
– Svårt att säga en summa men efter vad jag själv sett och hört kan det handla om hundratals miljoner.
Att kommunen medvetet styrt upphandlingarna tror källa B dock inte.
– Min bild är att man försökt göra det lika för alla. Men av okunskap blir det styrt och fel. Det finns fördelar med utökad samverkan. Vid komplicerade projekt där arbetet är svårt att överblicka, exempelvis. Men Östra länken är egentligen inte ett sånt projekt. Tillståndsprocesserna kan vara komplicerade men själva jobbet är inte det.
Fyra olika källor inom byggbranschen ger sin syn på Östra länken.
Källa B har en teori om varför kommunen använder sig av samverkansmodellen.
– Kompetensen på beställarsidan har generellt blivit sämre. Det görs många missar. Det leder till fördyringar och fler konflikter om "ätor". För beställaren är det skönare med samverkan. Då sitter man och diskuterar sig fram hela tiden.
Källa A:
– Jämför man med Trafikverket så har de ”svart bälte” i modellen och hur förhandlingen ska skötas. Stark organisation. Jämspelta parter. Då fungerar det. Kommunen däremot har haft svårt att behålla personal. Duktiga anställda blir ofta "headhuntade" av byggbolagen. Resultatet blir att kommunen kompetensmässigt är i underläge. När kostnaderna drivs upp kan de inte hålla emot. Kommunen använder en modell som de kan utföra och handla upp men inte har kompetens att driva, säger han.
Källa B:
– Samverkansmodellen fungerar bra med privata företag men mycket sämre med kraven i LOU, eftersom det blir tyckanden, säger han.
Så här såg det ut våren 2015 efter Skurholmsfjärden vid Lulsundet. Östra länken var i sitt inledningsskede.
Källa C är mycket tveksam till att kombinationen lämpar sig mot LOU.
– Vem har bästa teamet och nyckelpersonerna för jobbet? Hur ska man bedöma det i LOU? Det är ovanligt att man låter "mjukisar" avgöra. Oftast vill ju beställaren ha lägsta pris, säger källa C.
Källa D går ännu längre.
– I LOU finns tre parametrar: pris, kvalité och bästa förhållande mellan pris och kvalité. Det är i det sistnämnda spannet som man placerat utökad samverkan, men jag anser inte att det går ihop.
Ingen av upphandlingarna har dock överklagats.
– Det är inte så konstigt. I de få fall av utökad samverkan som överklagats har beställaren i stort sett alltid vunnit. Eftersom bedömningarna i högsta grad är subjektiva finns det ingen som vågar kliva fram och uttrycka sig negativt, för då kan man räkna ut vad som händer i nästa upphandling, säger källa D.
De källor som vi får kontakt med har god insyn i de upphandlingar som genomförts.
Källa B tar upp en aspekt som ingen av de andra lyft:
– Byggbranschen har jobbat hårt för att bli av med korruptionstämpel och misstankar om karteller. Nu för tiden får man inte ens ta en fika med beställaren. I utökad samverkan ska man däremot träffas och lägga upp projektet, man åker på resor och till kursgårdar och umgås. Det inbjuder till misstankar om osunda relationer. Sammantaget är det negativt för branschen.