Uppvuxen i Storuman flyttade Erica Arklöv hemifrån som 16-åring för att gå gymnasiet i Umeå. Därefter tog hon ett sabbatsår innan hon sökte in till polisutbildningen och i april 2020 påbörjade hon sin aspiranttjänst. Då var hon absolut yngst på stationen.
Varför just polisyrket?
– Från början ville jag bli kriminaltekniker. Efter gymnasiet valde jag mellan att läsa till åklagare eller polis men var less på att plugga och tänkte att polis var ett kul och praktiskt jobb. Det kanske låter lite som en klyscha, men jag kände att jag ville hjälpa människor. När jag växte upp hade jag två familjemedlemmar som på grund av sjukdom var suicidala och mådde dåligt, dels min mamma och lite senare min syster och det präglade min uppväxt. Det satte sina spår och det tog lång tid för dem att komma tillbaka, men de har fått hjälp och mår bättre.
Vad gjorde det med dig som barn?
– Som barn upplevde jag inte att det påverkade mig så mycket, det var inte förrän jag växte upp och förstod att det inte var så som det skulle vara. Under ganska lång tid var det bara jag och pappa hemma, så jag växte upp ganska mycket själv. Mamma var inlagd på psykiatriavdelningen i Umeå och min syster fick senare också hjälp på barn- och ungdomspsykiatrin. Pappa jobbade en del på annan ort och då var jag själv så att jag flyttade hemifrån när jag var 16 var inte så konstigt. Jag hade klarat mig själv ganska länge.
Bär du med dig dina erfarenheter in i jobbet?
–Ja absolut. Jag märker att jag påverkas på ett annat vis. Häromveckan var det en person som tagit sitt liv och då ingår det i vårt uppdrag att meddela dödsbud till familjen. Då kände jag att det var väldigt jobbigt för mig för att komma till en familj och berätta det, för det kändes som att det lika gärna hade kunnat vara jag som fick det beskedet. Många av dem som jag träffar under en arbetsdag, som exempelvis missbrukar alkohol eller narkotika, mår i grunden dåligt psykiskt. Jag upplever att jag kan komma närmare i ett samtal för att jag kan säga att det går att vända. Men jag brukar inte vara så öppen i alla situationer, man får ju välja från gång till gång.
Finns det något möte du minns lite extra?
– Det är svårt att säga om det har det, eller om det bara är min känsla. Ibland kan jag uppleva att folk håller med mig bara för att. Men då hoppas jag ändå att jag nått fram. När man träffar folk som mår dåligt är det sällan man får stunder där man kan pausa och prata en stund. Jag träffade en tjej för några månader sedan som berättade att hon var missbrukare och hade det tufft för systern också var det och hon kände att hon behövde finnas till för sin familj. Där kunde jag säga att jag vet hur det är att behöva finnas till för sin familj men att det samtidigt är viktigt att inte glömma bort att ta hand om sig själv. Vi kunde mötas i att vi har haft samma upplevelser, och jag hoppas att jag nådde fram. När jag var liten sa folk ofta att de förstår hur jag känner, men har man inte haft varit med om samma sak så kan man inte riktigt förstå fullt ut.
Finns det tillfällen då du hade velat veta hur det gick sedan?
– Ja det beror på vad ett är för typ av händelse. Vissa bär man med sig längre, men jag har väldigt bra kollegor och vi pratar igenom vad som hänt efteråt. För mig hjälper det att kunna släppa en jobbig händelse när man har pratat igenom, om man har många frågor som dröjer sig kvar är det lättare att man bär med sig händelsen längre. Jag tycker vi har en fin sammanhållning där vi finns där för varandra och frågar om hur man mår efter .
Kan det vara en fördel att du är lite yngre, om du träffar på personer i samma ålder?
– Ja, det kan ju vara så att de tycker det är lättare att öppna upp sig för mig om de känner igen sig i mig, man får en annan relation.
Nu står vi inför en julhelg, märks det på de uppdrag som ni får?
– Jag skulle inte säga att julen präglas av såna jobb. Men generellt så stämmer det. Man kanske inte börjar må dåligt just på julafton, men alla förväntningar och att det blir tydligt att man är ensam, så blir det under familjehögtiderna som det blir mer tydligt. Ensamhet är nåt av de farligaste vi har, som få pratar om. I och med de nya restriktionerna är det viktigt att tänka på att ensamheten blir ännu mer påtaglig och även om man inte kan hälsa på så kan man alltid ringa ett samtal.