Men framför allt är det en historia om brist, maktbalansens brist, renässansens och upplysningens frånvaro, sekulariseringens och demokratins obefintlighet.
Som läsare gör man klokast i att inte fästa sig så mycket vid namnen och släktbandens förgreningar, de är värre än i vilken Tolstojroman som helst. Bäst att släppa taget och följa med på vansinnesfärden genom de trehundra åren av tsaristiskt styre. Genom morden, orgierna, förräderierna, dumheten, efterblivenheten, alla de adjektiv som ändå inte räcker till för att karaktärisera vad detta stackars land och dess förslavade undersåtar har fått stå ut med.
Tjugo härskare, 304 år i tiden och så 1918 tog det slut på det mest konsekventa sättet, med den metod de härskande valt i rädsla och av vana genom alla sekler; hela tsarfamiljen sköts ihjäl efter en tids fångenskap, jo självklart barnen också, och tjänarna och några hundar. Allt i Jekaterinburg och på Lenins order. Så kunde den ryska varianten av revolution byggas vidare med nytsaristisk effektivitet, ett fräscht allhärskarvälde och nya hopplösa missuppfattningar.
Romanov var en dynasti över ett imperium som ständigt växt från medeltidens kaotiska moskovitiska furstendöme till att omfatta en sjättedel av jordens yta mot 1800-talets slut, och då fortfarande expanderade.
Läsningen om denna historiska koloss är oavbrutet spännande, Montefiori är en storslagen berättare och gör drama (när kommer filmatiseringen?) av Katarina och Peter, båda stora, av Ivan den förskräcklige, Rasputin, av alla bifigurer som slängs in på scenen och kastas ut igen. Han går rakt in i tortyrkamrarna, i sängkamrarna, det är fullt av galna repliker, men alltid inprickade på rätt ställe. I ett självhärskardöme förstoras personlighetsdragen, konstaterar Montefiori, och lägger därefter till några konturstreck runt personligheterna för tydlighets skull.
Framför allt bör man läsa denna väldiga exposé och tänka på Putin samtidigt, denne än så länge obetydlige historiska figur, som har så väldiga förebilder i sättet att behärska det han åtminstone vill ska vara ett imperium. Redan Peter den store förstod vad väldet behövde av ständigt övervunna hot och ständig övervakning. Modernitet med knutpiskan bakom ryggen, samhällelig förankring genom stora slag mot yttre fiender.
Den dynamiska kraften i maktbalansens konst tog aldrig fast i Ryssand, har inte gjort det än. Bönder, majestät och adel kunde i Ryssland enbart förhärja varandra, aldrig hålla makten behärskad som en möjlig utvecklingsstrategi. Det var Rysslands tragedi, revolution och blodiga kupper gick an, balanserad maktutövning aldrig. Inga fria bönder på tinget, ingen riksdag att samtala med, livegenskap (slaveri) fram till 1861 och despoti till 1917. Ryssland skapar historia och gör sig ständigt till dess fånge.