Musikalen är baserad på filmen ”Passione d´amore”, från 1981, regisserad av Ettore Scola. I samarbete mellan Norrlandsoperan och Smålands Musik & Teater visas ”Passion” nu för första gången i Skandinavien. Uppsättningen går även på turné till bland annat Sagateatern i Boden i mars 2017.
Hur kärlekspotentialen drabbar på olika sätt utspelas i detta triangeldrama, med 1860-tals silhuett, där svarta nervtrådar eller suggestiva tentakler i form av draperier från golv till tak ingår som ett orosmoment i den annars oerhört måleriskt vackra scenografin. Detta passionsrum, fyllt stundtals av magiskt ljus, skapar höga förväntningar på vad som komma skall i dramat.
Någonstans i Italien blir officeren Giorgio, Patrik Martinsson inkallad till krigsfronten och tvingas lämna sin älskade Clara. På militärbasen bor Fosca, kusin till överste Ricci. Drabbad av en bedragare som lurat henne på pengar är Fosca, tyngd av skuld och skam, sjuk, ensam och isolerad.
När hon möter Giorgio på garnisonen blir hon besatt av kärlek. Giorgio, som älskar Clara, kämpar emot den äldre och sjukliga Foscas alla försök till att uttrycka sin kärlek till honom. Annica Edstam gör ett utmärkt porträtt av Fosca, som i enträgen kamp för vad hon vill ha tar för sig utan att tveka.
Att hålla kärleken vid liv via brev är inte det enklaste. När Giorgio ber Clara lämna sitt äktenskap, vilket hon inte kan då hon skulle förlora sin son, konstaterar han att relationen är över. Plötsligt inser Giorgio att han är djupt förälskad i Fosca istället. Här haltar uppsättningen tyvärr ordentligt då vändningen i historien sker alltför snabbt och man undrar hur gick det här till?
Trovärdigheten naggas ytterligare i kanten av det faktum att Patrik Martinsson gör en blodfattig Giorgio i sina känslomässiga utspel. Vad är det egentligen han dras till i mötet med Fosca?
Stephens Sondheims vackert drömlika, rytmiska tonspråk tillför dock en spännande poetisk dimension. Och erfarna musikalartisterna Annica Edstam, Fosca och Mari Lerberg Fossum, Clara, imponerar med expressivt uttryck.
Men trots detta och trots att Gunilla Olsson Karlssons scenografi och Anna Wemmerts ljusdesign formar ett oemotståndligt läckert scenrum bäddat för en upplevelserik föreställning i kärlekens fotspår så blir man inte berörd. De stora känslorna går på lågvarv och passionen uteblir.