Och kanske är Petra Marklund lite trött efter en och en halv månad på vägarna - för den där riktiga wow-känslan vill inte infinna sig. Inte förrän det är dags att gå hem.
Först ut på scenen är Stora Lappträsks Vera Vinter. Hon charmar publiken med det Kalixbondska bidraget Bjärka. När det sedan är dags för Petra Marklund, höjs nivån ett snäpp och det står ganska snart klart att det här är en ohyggligt välplanerat föreställning. Ljusshowen – med den grymt snygga lamp-backdropen – är fenomenal. Och kanske är det ett medvetet drag att fyra av låtarna enligt en slags trestegsraket. För det är först efter halva konserten och Plura-covern Kärlekens tunga som både Petra och publiken vaknar till liv.
Men trots det välarbetade och snygga, är det något som skaver. Kanske är det för tillrättalagt, för snyggt. Jag saknar definitivt lite smuts. Och sedan är det alltid något med Petra Marklund, som känns och hörs även här. Hon balanserar liksom på gränsen till att bli lite… Lill-Babs. Ja, hon är ju stentuff och på många, många sätt bättre än till exempel Veronica Maggio. Ändå blir det lite tantigare – även om hon faktiskt aldrig trillar dit. Å andra sidan, när hon väl försöker tuffa till sig känns det nästan som en vit kostymnisse som lägger kepsen på sned och säger yo - för att överdriva några hekto.
Allra finast är avskalade Mycket mer ok att dö med ett fantastiskt pianospel, tätt följd av Provokatös. Och när finalnumret Händerna mot himlen kommer, är det närmast slutspelsstämning.