REDAN SOM BARN gillade hon att röra på sig, Jenny tränade fotboll och basket ”som alla andra” men det var gymnastiken hon satsade på.
– Jag har alltid siktat högt och hade bestämt mig för att satsa på OS-guld men sedan skadade jag knäet – det var mycket hopp och studs – och fick
totalt träningsförbud under hela årskurs sex, säger Jenny Larsson och berättar att det var en stor sorg när drömmarna grusades.
Gympan hade alltid varit hennes grej och hon var stolt över att oftast
vara bäst, något som förändrades
under högstadiet.
– Tidigare när vi sprang 60 meter var jag alltid snabbast av tjejerna men nu skulle vi springa längre sträckor och jag var inte längre bäst. Det var jobbigt...
JENNY BERÄTTAR ATT hon under gymnasietiden började träna på gym. Aerobicen var ny och het och tillsammans med några klasskamrater kunde hon köra flera pass på rad.
– Jag var naturligt smal och nöjd med det, jag bantade inte men hade svårt för att lyssna på kroppen. Jag hade
ofta huvudvärk men när jag bestämt mig för att därför hoppa över träningen
ändrade jag mig om någon annan av tjejerna skulle träna och skulle tjejerna stanna på ännu ett pass gjorde jag också
det för jag skulle alltid vara minst lika bra och helst bättre än alla andra.
Jenny berättar att träningsmängden sakta men säkert ökade till orimliga mängder och i takt med att träningsberoendet ökade började Jenny också peta i maten.
– Jag hade börjat få former, kände mig obekväm med dem och började räkna kalorier och trixa med maten. Åt jag ändå ”skräpmat” någon gång så gjorde jag det i smyg och i ett senare skede av sjukdomen tvingade jag mig själv att kompensera för det jag ätit genom att träna ännu hårdare.
HON SÄGER ATT överdriven, tvångsmässig träning inte har något med disciplin eller duktighet att göra, motionerandet är inte längre roligt eller något man gör av egen vilja. Den drabbade är i stället slav under motionerandet och förbrännandet och livet handlar till slut bara om vad man ätit och om man tränat tillräckligt.
– Problemet är att sjukdomen är svårupptäckt och i början kan den sjuke få mycket positiv respons, andra tycker att han eller hon är duktig som tränar så ofta och som blivit så ”smal och snygg” och i början mår man bra av endorfinkickarna. I grunden finns ju problematiken med en skör självkänsla.
I BÖRJAN ÄR TRÄNINGEN bara en hobby men snabbt tar hälsotänkandet, kosten och träningen över hela ens liv. Hälsotrend blir hälsohets och den sjuke strävar efter kontroll över kroppen och
livet. Träningen blir ångestskapande.
Tack vare sin uppmärksamme man fick Jenny som 21-åring hjälp.
Under ett års tid behandlades hon vid ät-störningenheten i Luleå och därefter följde en lång tid av öppenvårds-
kontakter. Från dag ett uppmanades Jenny att frysa sitt träningskort. Det betydde inte att den träningsberoende Jenny helt slutade att träna, i stället ägnade hon sig åt tvångsmässiga långpromenader och tjuvträning i alla sammanhang där det var möjligt.
– Om vi var bortbjudna på middag smög jag iväg och tokkörde på motionscykel för att kunna äta under middagen.
Jenny berättar att hon i efterhand förstått att hon inte ännu var helt frisk när hon efter ett år valde att bryta sjukskrivningen och ta upp studierna igen. Tankarna på kropp och vikt fanns kvar och det destruktiva beteendet ökade gradvis för att accelerera några år senare när Jenny jobbade och pluggade samtidigt. Hon trivdes inte i sin kropp.
– Jag ville vara duktig på alla fronter och genom att kontrollera min träning och min vikt hittade jag ett sätt att få ordning i ett kaosartat liv.
TROTS ATT JENNY behandlades för sjukdomen och ordinerades total vila från träning fortsatte hon att tjuvträna.
– Jag kunde springa upp och ner i
innertrappan till vårt hus eller låsa in mig på toa för att köra armhävningar.
Jenny blev också besatt bland annat av att göra situps. Så snart hon kom åt la hon sig på golvet och körde situps tills hon fick ont i ryggslutet.
När Jenny till slut fick en mycket besvärande knöl i ryggen satte hon till en början inget samband mellan den
fanatiska träningen och knölen, men
efter att cancer och andra sjukdomar uteslutits genom röntgen ledde hon själv läkarna in på att det kunde vara en träningsskada.
– Det var ett så tydligt tecken på att jag inte alls respekterade kroppens signaler och det blev en liten varningsklocka för mig.
JENNY SÄGER att hon den andra gången hade sjunkit ännu längre ner i sjukdomen men behandlingen var bättre och tydligare.
– Det gavs inget utrymme för förhandlande och kompromissande.
Behandlarna ställde krav på träningsvila och jag fick kognitiv beteendeterapi där vi inte fokuserade på vikt utan på måendet och beteendet.
Jenny säger att hon till slut själv insåg att hon måste bryta den tvångsmässiga träningen.
– Det handlade om hur jag vill ha mitt liv och jag bestämde mig för att jag VILL kunna fika när jag går på café med mina vänner och jag VILL kunna gå på badhus med mina barn och leva ett helt normalt liv. Jag valde att inte gå mer längs den sjuka vägen utan välja den friska.
FÖR NÅGRA ÅR SEDAN blev Jenny helt frisk och i dag tränar hon av rätt skäl.
– Om det blir för mycket i schemat bokar jag av träningen. Jag tränar när jag tycker att det är kul och jag blir pigg av att gå på ett pass. Träningen ska
vara lustfylld och jag testar gärna nya träningsformer, något som tidigare var nästintill otänkbart. Då var jag rädd för allt nytt.
Något som Jenny aldrig tränar nuförtiden är aerobics. För henne är den träningsformen alltför förknippad med den sjuka perioden, däremot har hon lärt sig att älska afrikansk dans och har i vuxen ålder börjat åka slalom.
– Träningen som jag tidigare tvingades hålla mig ifrån för att BLI frisk, är i dag ett sätt för mig att hålla mig frisk och pigg och förebygga stress. Huvudvärken som jag fortfarande periodvis har stora problem med blir också bättre genom motion, säger Jenny.
EFTER TILLFRISKNANDET har Jenny med stort engagemang gått in för att hjälpa andra som hamnat i ätstörningsbeteenden och som ordförande i Anorexi/bulimi-kontakt i Luleå vill Jenny framför allt förmedla budskapet att det GÅR att bli frisk.