Tog bilen till Kolahalvön

Anna-Lena Zakari Juhlin vecklar ut den ryska kartan på köksbordet hemma i Sunderbyn. Hon sätter fingret på en oansenlig brun punkt, alldeles invid havet, på södra delen av Kolahalvön. ? Åh, det är så fint nere i Umba! utbrister hon. Vid bordets kortsida sitter Anna-Lenas man, Sven Juhlin. Hängiven sportfiskare, som för ett år sedan uppfyllde sin dröm när han en julikväll vid en älv någonstans i väglöst rike på Kolahalvön landade en trekilos lax. ? Fisket var bra, det var det, säger Sven och ler. Anna-Lena har tagit fram ett 50-tal fotografier från resan. Hon håller upp dem, ett efter ett. Pekar, visar och berättar. Om människornas gästfrihet, om den skakiga bilfärden mellan Umba och Varzuga, om de grå trähusen. Och om den ryska björnen. Kurs i ryska via ABF Äventyrligt och omtumlande, helt klart. Men nu lämnar vi händelserna på Kola därhän för en stund och tar hela historien från början. Att målet för Svens och Anna-Lenas resa i juli i fjol skulle bli just Kolahalvön har nämligen sina naturliga förklaringar. Anna-Lena är läkare och har de fyra senaste åren arbetat med ett vårdprojekt i Murmansk. Tre, fyra resor per år har det blivit. Och en kurs i ryska via ABF. Sven, däremot, kan ingen ryska, men älskar att fiska lax med fluga och alla som gör det vet att på Kolahalvön, där finns de riktiga, orörda älvarna. Problemet är bara att de organiserade resorna är dyra, rejält dyra. Hur tar man sig då till den där halvön, som trots att den ligger så nära Sverige ändå känns så avlägsen? Flyg till Murmansk finns, men det kostar och är inte särskilt spännande. Då återstår bara egen bil, naturligtvis. Men är inte det farligt? ? Det var ju det man trodde, berättar Anna-Lena. Att det skulle vara farligt. Törs vi? Ska vi ta bilen? Oanade problem Via en resebyrå i Murmansk där personalen talar och skriver utmärkt svenska fick de höra att 1990-talets höga brottslighet var ett minne blott. En rysk överste gav följande raka besked: ?Jojo, man törs åka. De som var inblandade i den organiserade brottsligheten på nittiotalet sitter antingen i fängelse, är mördade eller har blivit affärsmän själva. ? Ingen fara, med andra ord. Nåväl, resebyrån ordnade visum och även boende. En helt nödvändig förberedelse, förklarar Sven. ? Man kan inte bara ta bilen dit och hitta ett hotell. Det går inte, för det finns varken hotell eller campingar, annat än i de större städerna, berättar han. Allt var klart för avresa. Då dök det upp ett oanat problem. Bilförsäkringen. Inte ett enda svenskt försäkringsbolag ville försäkra bilen för en Rysslandsresa. Lösningen blev i stället att via ett finskt försäkringsbolag teckna en tio-dagars trafikförsäkring, för 35 euro. Anna-Lena och Sven startade sin resa mot det okända en torsdag i början av juli. Färden gick via Haparanda mot Rovaniemi och vidare till Salla, några mil från ryska gränsen. Sedan dog myterna, en efter en. Gränskontrollen ? tog en halvtimme, med passkontroll och allt. Trots att bilens registreringsbevis bara var en faxad kopia. Bensinen ? som de oroat sig för, var blyfri och kostade fyra kronor litern på Statoil i Kandalaksha, med såväl korvar som wienerbröd i sortimentet. Och en beväpnad vakt, för att skydda vodkan. Siffror tatuerade på foten Så nådde de slutligen Umba, vid Vita havets kust. En stad dit världskriget aldrig nådde. Kargt och vindpinat, med glesa rader av omålade trähus. Där möttes de av sin värdinna, Irina, och inhystes i ett gammalt postkontor. Bilen parkerades och låstes in på polisstationen. Sven ville se en affär. Det fanns en. Med några burkar staplade i ett hörn. Torrvaror. I kassan en kulram. De träffade German, en man i 60-årsåldern som suttit fängslad i 18 år för oliktänkande. Han hade siffror tatuerade på fötterna. Nu bor han i en stuga med sin fru och odlar jordgubbar på jordplätten utanför. De bjöds på rysk bastu. Rökbastu. Anna-Lena minns hur öppningen var så låg att hon fick krypa för att ta sig in i den timrade stugan. Efter några dagar fortsatte färden, österut längs kusten. Mot Varzuga, där vägen tar slut. Från Umba till Varzuga är det 13 mil, men bilresan tog nästan fyra timmar. På en grusväg inte ens luttrade norrbottningar sett maken till. ? Jag fick nästan panikångest. Hur skulle vi göra? berättar Anna-Lena. Tänk att bli stående där med punktering. Nej, det gör vi nog inte om. Till och med de i Umba tyckte att det var lite dumdristigt. Fick se björnen I Varzuga bodde de två nätter i vardagsrummet hos en familj där frun och mannen jobbade på fiskecamp. Anna-Lena läste böcker, iförd myggnät, och Sven fiskade. Trots att säsongen egentligen var över, eller inte hade börjat, hur man nu väljer att se det, var fisket bra. ? Utländska fiskare får inte behålla laxen. Men det får ryssarna göra, sade de. Så det jag fångade tog de hand om, berättar Sven. Hur var det då med den ryska björnen? Jo, på väg tillbaka från Varzuga till Umba gör de en kort paus och Sven påpekar för Anna-Lena att ?du har aldrig sett någon björn du?. ? Och precis då ser vi den, björnen, säger Anna-Lena och minns hur hjärtat rusade. Är det då något att rekommendera, att resa med egen bil till Kolahalvön? ? Absolut, man ska verkligen åka. Nu när det är så enkelt. Åk dit kriget inte har varit och se den oförstörda landsbygden. Nu hittar man också folk som pratar engelska eller tyska, säger Anna-Lena. Sven har redan framtiden klar för sig. ? Nästa år ska vi resa in i Kola med helikopter, i väglöst land. Det återstår att se om jag blir ensam eller om Anna-Lena följer med. FAKTA/Bilsemester till kola Luleå ? Umba: 60 mil (elva timmar, inklusive pauser). Totalpris för två personers vistelse i Umba och Varzuga: 660 USD (cirka 5.000 kronor), kostnad för bil tillkommer. Visum och trafikförsäkring: 2.000 kronor. Reseinformation har Sherwood Travel i Luleå, 0920/106 90, och Scandinavia Plus i Murmansk, som nås via hemsidan www.murmantourism.ru.

Tog bilen till Kolahalvön

Res 60 mil åt öst och 100 år tillbaka i tiden. Kuriren har träffat Sven och Anna-Lena som tog bilen från Luleå till Kolahalvön.