Tillbaka från exilen

Men trots att regeringen är densamma och samhället inte förändrats nämnvärt så är han nu tillbaka på hemmaplan. Sitt självvalda friår har han tillbringat i Norge. Med att rensa fisk, ladda batterierna och skriva låtar. Och det verkar ha gjort honom gott. 
Musikaliskt är det förstås inga överraskningar. Men det spelar ingen roll. Bandet växlar proffsigt mellan avskalad folkpop, smutsig rumba och replokalsrock. Det är släpigt och snyggt. Precis som det ska låta om Sundström. Bandet backar upp utan att kapa strålkastarljuset. 
Exilen i Norge har präglat både texter och teman på nya skivan Under radarn. Bye Bye Trondheim är en svart bit om oljeindustrin, det egna engagemanget för orörd natur och en fullt begriplig frustration. Stefan Sundström morrar och frustar om oljepatroner som samvetslöst klämmer den sista droppen ur jorden.
I presentationen av låten jämför han dem med festens sista gäst. Den som vägrar ge upp innan varje slatt i varje flaska är uppdrucken. Rabarbervin och hjortronvodka. Allt ska väck innan partyt är klart. Först då är det dags att tänka på konsekvenserna.
Med lika stort engagemang sjunger han om små sammanhang. Anhöriga som går bort, missbruk och familjeliv. De låtarna kan i bland flyta ut och bli till säregna noveller. Som berättelsen om Onkel Alf. Han stämmer blod med finska bibelord när hjärtan blöder. Och då duger minsann ingen anemisk Nynorska. 
I sådana sagor håller Stefan Sundström jämna steg med bortgångna förebilder som Olle Adolphson och Allan Edwall. Men egentligen är en sådan jämförelse överflödig. 
Stefan Sundström firade 30 år som artist 2010 och är sig själv fullt tillräcklig. Sjavig och charmig. Engagerad och väldigt levande.