Thomas Nilsson gör sig redo för att sanera. Jobbet innebär att ta hand om saneringen efter bland annat en brand, vräkning eller dödsfall.
När någon dött, oavsett om det är i det egna hemmet och av naturliga orsaker, egen hand eller någon annans, så är det någon som måste ta rätt på det som blivit kvar. I många fall är det begravningsentreprenören som tar hand om den döda och en saneringsfirma som utför jobbet med att städa och sanera.
I Norrbotten är det bland annat Ocab som utför jobbet och de sysslar även med annan sanering, som efter en brand eller vattenskada. Ett viktigt jobb, i spåren av sorg.
Thomas Nilsson är platschef i Boden och gjorde sin första liksanering i månadsskiftet juli/augusti 1998.
– En kollega ringde och väckte mig och berättade vad som hänt. Det var en kille som begått självmord, han hade skjutit sig själv, berättar han.
Det är inte så ofta Ocab behövs för den sortens jobb, men det händer. Det är inte alla som klarar av jobbet som är speciellt på många sätt. Inte bara för att det kan vara fysiskt tungt, men det är också oerhört psykiskt tungt att ta hand om blod eller ibland rester från kroppen efter någon som dött. Att komma till de ställen där någon valt att avsluta sitt liv är påfrestande. Någonstans fanns där en levande person innan döden.
– Det här är ju en sådan typisk sak som man inte vet om man klarar av förrän man gjort det. Jag har varit med om personer med tuff attityd som absolut inte klarat av det för att de tycker det är alldeles för obehagligt. Och andra människor som man kanske tycker känns lite vekare, men klarar av det alldeles ypperligt, säger Thomas Nilsson.
– Det här är ingenting som alla kan göra, för det är inte trevligt. Även om det inte är så dramatiskt som ett självmord, utan kanske en gammal människa som legat död i lägenheten i tre månader är det tungt. Det kan vara jobbigt att se teckningar från barnbarnen på kylen.
På väggen hänger instruktioner om vad som behövs inför varje jobb. Olika sorters sanering kräver olika munderingar.
Han berättar att de alltid åker ut två och två på dessa jobb. För att det ska finnas någon som man kan prata med och som delar samma erfarenhet. Det är viktigt att prata om det, menar han. Även om det i stunden kan kännas okej kan det kännas jobbigare längre fram.
– På alla ställen jag jobbat har det funnits möjlighet till samtal och terapi. Det går alltid att ringa till en präst och prata om det behövs. Jag har aldrig gjort det själv men rekommenderat många att göra det. Man får aldrig låta bli att prata om det, det är bara dumt.
På Ocab finns en styrka på ungefär fyra personer som åker på dessa uppdrag. Om man inte vill, behöver man inte.
När man tänker på någon som legat död i en lägenhet är det ofta lukten man tänker på. Hur luktar egentligen död? Eller en människa som legat död – i månader?
Thomas Nilsson har vuxit upp på en gård och varit behjälplig vid slakt av djuren. Död efter liv är något han är van vid.
– Tänk dig en frysbox som stått utan ström ett par månader, du öppnar locket och sticker in näsan. Så luktar det. Om det är färskare än så, och mycket blod, känner man en tydlig blodlukt.
Många gånger är det inte liklukten som är värst. Det är lukten av gamla sopor och rutten mat.
– Väldigt ofta är det något annat i lägenheten som luktar. När man städat köket och hällt bort all gammal mjölk och vädrat ut så går lukten ner väldigt mycket. Men mentalt tänker man ju att det legat en död människa där och kopplar lukten till det.
Masken behövs vid jobbet som sanerare.
Han pratar om respekten för den döde och de anhöriga, och att göra jobbet på bästa sätt.
– Det som man möjligtvis kan ligga sömnlös över är tanken på om man missat något. Man måste vara väldigt, väldigt noga. Man måste verkligen kolla så man inte gör en miss. Det är inte acceptabelt att göra det nästan perfekt. Då har man misslyckats. Oftast är det de anhöriga som städar ur lägenheten när vi är färdiga och då vill man inte att de ska hitta rester från kroppen bakom spisen.
Kenneth Karlsson, som är marknadsområdeschef på Ocab, poängterar att de som arbetar med liksanering gör ett fantastiskt jobb:
– När någon avslutat sitt liv är det alltid otrevligt. Det kräver en hel del mental styrka att jobba med det.
En annan psykiskt tung aspekt för personalen är när anhöriga närvarar vid saneringen, något varken Kenneth Karlsson eller Thomas Nilsson tycker de bör göra.
– De har förlorat en anhörig och det är tungt för dem, de sörjer. De ska inte tvingas se på när vi tar reda på resterna, det är inte schysst. För oss är det också tungt, när de närvarar spär det på den psykiska påfrestningen och gör upplevelsen tyngre, säger Thomas Nilsson.
Kenneth Karlsson tycker inte att anhöriga ska närvara vid en sanering. Det blir för jobbigt både för de anhöriga och de som jobbar.
Förberedelserna är viktiga. Det är viktigt att veta vad som hänt innan man kommer dit, att inte bara få en adress.
– Om vi blir utkallad av polis så frågar vi mycket, vi vill få så utförlig information som möjligt. Det är inte för att vara nyfikna, det förstår polisen. Det kan också vara stor skillnad om någon hängt sig eller valt att skjuta sig, säger Kenneth Karlsson.
Thomas Nilsson berättar om ett tillfälle då en person valt att avsluta sitt liv i en skog.
– Det fanns ingenting för begravningsentreprenören att ta reda på. Vi fick plocka ihop kroppsrester från mark och träd för att sen lämna till kremering. Men ibland åker det till förbränning, som biologiskt avfall. Precis som när du på sjukhuset amputerar en hand så hamnar den där.
Ibland handlar saneringen om att tömma en lägenhet för att någon blivit vräkt.
– Ofta är det människor som inte mår särskilt bra som råkar ut för det här. Det kan handla om missbruk eller psykiskt mående. Det kan vara nog så jobbigt, för under tiden man tömmer lägenheten så plockar vi bort deras liv.