"Jag är glad att jag inte blev förlamad", säger Therese Nilsson.
Det var i augusti 2020 som Therese Nilsson, nu 29 år, red barbacka på sitt svenska halvblod, Baryton. Plötsligt blev han rädd för något och drog iväg.
– Jag höll mig kvar ganska länge men sedan ramlade jag av i fullt sken, berättar Therese Nilsson när vi träffas i stallet som ligger beläget vid Luleå ridklubb.
Ute råder full storm, inne i boxen är det lugnt och stilla och det enda ljudet som hörs är Baryton som tuggar på höet. Han, som är Therese Nilssons bästa vän och som får henne att må bra även när livet känns som värst och är fyllt av smärta.
Men då, den där sensommardagen, hade hon ingen aning som vad som komma skulle. Inget om de smärtor som hon skulle genomlida på grund av fallet.
– Jag kommer ihåg att jag ramlade på rumpan och sen åt sidan. Jag kände direkt att något var trasigt, det gjorde så otroligt ont.
Tack och lov svimmade hon inte utan kunde ringa efter hjälp och ambulansen kom snart. Det som hade hänt var att hon hade en fraktur i mitten av ryggen och åtta kotkompressioner.
– Hela ryggen var verkligen knäckt. I efterhand har vi sett att jag har pålagringar i min nacke och diskbråck. Jag fick inte belasta ryggen på fyra månader, vid ett tillfälle hade frakturen flyttat på sig.
Hon vände sig till primärvården men upptäckte att rehabiliteringen inte hjälpte. I stället fick hon mer och mer ont, ibland så svårt att hon grät när hon försökte göra övningarna. Hon tränade tre dagar i veckan på gym men hade fortfarande lika ont.
– Jag fick veta att det inte fanns något mer att göra. Jag kunde knappt ta hand om min häst under den här tiden, jag fick jättemycket hjälp. Jag kunde gå med kryckor men fick vila väldigt ofta. Jag var 26 år och fick schemalägga vila för att orka. Det var en jättejobbig period.
Therese Nilsson är tillbaka efter en ridolycka, men smärtan får hon lära sig leva med.
Efter sju månader kunde hon börja rida igen. Först bara några minuter, lite längre allteftersom.
Nästan prick ett år efter olyckan kom bakslaget. Hon befann sig i stallet och stannade till vid sin bil. Hon skulle ge Baryton en morot. Sedan minns hon inget mer förrän hon vaknade till med sin mamma lutad över sig och massor av människor runt omkring.
– Jag förstod inte vad som hänt eller vad det var för dag. Jag fick veta att jag rasat ihop utanför bilen och krampat. Jag hade slutat andas i ungefär två minuter.
Therese Nilsson är tacksam över att hon inte skadades svårare än hon gjorde.
Therese Nilsson hamnade på medicinsk intensivvårdsavdelning. Läkarna hittade ingenting, det var inte epilepsi och fanns ingen tumör när de röntgade hjärnan.
– De sa att det var en funktionell kramp som jag fick för att jag kört på för hårt. Träningen tre gånger i veckan var för mycket för mig. Min gräns är lägre än friska människor och min hjärna hade bara stängt av.
Räddningen kom när hon gick till en privat fysioterapeut som började om från noll med henne: laser och ett anpassat träningsprogram.
– Det är det bästa jag gjort. Jag vet inte vad jag gjort utan min terapeut. Jag kan rida nu, inte varje dag, men jag ska börja tävla igen lite försiktigt.
Baryton ska göras i ordning för en ritt.
Hon klappar om Baryton, han har slutat tugga nu, det är dags för en liten ridtur. Kärleken till hästarna är större än smärtan, därför ger hon inte upp hästarna trots en olycka som innebar kronisk smärta.
– Jag skulle aldrig någonsin vilja sälja min häst. Aldrig. Han är min bästa vän.