Solen gassar från klarblå himmel och Ingela dukar upp fika på altanen framför huset. Den stora uteplatsen, i familjens zenträdgård, är inte riktigt klar ännu. Ingela snickrar som bäst på en jättealtan som ramar in den grusade trädgården. Chokladbollarna har hon och dottern Lucia nyss rullat tillsammans, medan maken Matti fixade kaffet. Vi hinner sätta oss en stund innan minstingen Ossian ska hämtas från dagis.
Under Mattis skjortärmar skymtar armar som är heltatuerade i svart.
- Det är coverups. Mina gamla tatueringar är så fula och istället för att göra om dem bestämde jag mig för att helt enkelt täcka armarna helt och hållet.
Matti säger att det är sådär med gamla tatuerare, när den nya vågen - efter alla gamla sjömanstatueringar - nådde Sverige i början av 90-talet ville alla pröva allt och det tatuerades hejvilt på varandras kroppar. För Mattis del blev det både motiv med interna skämt och stilar han aldrig skulle ha valt i dag.
- Bagarns barn du vet, säger han.
När vi sneglar nyfiket på Ingelas bara armar skruvar hon på sig.
- Jag skulle inte vilja ha dem, de här tatueringarna är inget jag behöver i dag och fick jag välja skulle jag välja bort dem allihop. De ser klottriga ut.
Pinuppan på överarmen är hennes allra första kroppsmålning, den har maken Matti satt dit i slutet av 90-talet, på benen och ryggen finns fler bilder i samma stil.
Precis som hon själv ångrar sina tatueringar har hon mött många andra som ångrar sina "ungdomssynder" och detta ledde till att Ingela under flera års tid helt slutade att jobba som tatuerare. Dubbelmoralen funkade inte.
- Jag kunde ju inte sitta där och gadda någon och tänka "det här kommer du att ångra om tio år".
Ingela Sedholm är Luleåtjejen som i unga år flyttade till Stockholm. Efter tio år som servitris hade hon tröttnat rejält på sitt jobb, men det var under ett arbetspass på Kvarnen som hon första gången fick syn på Matti. Eller snarare hans handros.
- Det var inte så vanligt med tatueringar på händerna och jag tänkte att den där killen är modig, han kan nog fixa det mesta.
Ingela berättar att hon öppnade sitt hjärta för kunden med den vackra rosenbilden.
- Jag sa till honom att rädda mig, att jag var less på mitt jobb.
Matti kom tillbaka nästa dag, de dejtade och hon fick börja jobba extra som shopassistent en gång i veckan på East street tattoo där Matti själv jobbade. Snart hade hon gjort sig oumbärlig och jobbade heltid i tatueringsstudion, där hon efter ett år blev lärling och, som traditionen bjuder, gaddade sina första streck på sin mästares kropp. Mattis alltså.
När Ceasar föddes ville Ingela och Matti inte längre lägga massor av tid på att pendla från förorten till stan. Därför öppnade de eget i kvarteret intill bostaden i Gubbängen. Men i samband med att Ingela och Matti blev föräldrar kändes förortsvärlden plötsligt mycket hårdare och farligare. Matti berättar om knarkarsprutor som låg på gatan utanför deras tatueringsstudio, om upprepade rån av kiosker och närbutiker och han kände att det inte var här deras barn skulle växa upp.
- Jag har aldrig varit någon storstadsgrabb själv utan är uppvuxen i Västervik. Jag ville flytta till en mindre ort.
Matti och Ingela berättar att letandet efter ny hemort utgick från två parametrar. Ett: det skulle finnas en Waldorfskola i staden. Två: det skulle finnas utrymme för två tatuerare. Efter många funderingar föll valet på Umeå. Här kunde båda genast börja jobba i en etablerad studio. Men det var också här Ingelas passion för tatueringskonsten dog.
- Jag kände mer och mer att jag inte kunde stå för motiven jag skulle gadda. Herregud, jag ångrade ju mina egna tatueringar och visste inom mig att den där 19-åringen med sin hemritade bild knappast kommer att vilja ha den på kroppen om tio eller femton år och när jag såg mig omkring på badstränderna såg jag nästan bara fula tatueringar.
Ingela säger att hon började skämmas för att berätta om sitt yrke.
- Jag har fördomar om vilka fördomar folk har om vår yrkesgrupp och jag vill inte förknippas med de fördomarna, om ni förstår hur jag menar?
Ingela började plugga konst istället och under tiden fortsatte det sedan tidigare väckta japanintresset att blomma hos Matti. I några års tid utvecklade han ett nästan mansikt intresse för Japan, japansk kultur och tatueringskonst.
- Jag gick hemma i kimono, rakade av allt hår, drack te och åt sushi. Jag åkte till Japan och fick höra att jag var mer japansk än japanerna själv, säger Matti och Ingela skakar på huvudet.
- Det blev faktiskt too much när han bara spelade konstig japansk musik hela dagarna.
Men ur Mattis intresse föddes också en helt ny företagsidé. Han skulle satsa enbart på japansk tatueringskonst! Ingela, som med tiden mjuknade och fick upp ögonen för den japanska konsten, kände också att här fanns en stil hon kunde stå för. Den japanska traditionen med kroppskonst har uråldriga anor, det finns en tanke, en berättelse, en plan som det inte funnits i de stilar paret tidigare ägnat sig åt.
- Jag kände att det här är tatueringar man inte behöver ångra. Vi brukar säga att den japanska stilen är tatueringar för vuxna, säger Ingela och Matti nickar och säger att det aldrig blir frågan om att tatuera en djävulsbrud som slickar på en skiftnyckel.
Paret bestämde sig för att arbetet i den nya studion skulle delas upp så att båda gjorde det de var bäst på. Ingela är hantverkaren och Matti står för design, fotografi och en djup kunskap om japansk kultur och historia. Det är ett okonventionellt sätt att jobba, men ett sätt som passar Ingela och Matti perfekt.
- Ingela är tekniskt mycket bättre än jag, säger Matti och jämför bilder på tatueringar han gjort med bilder på Ingelas gaddningar.
Eftersom Ingela och Matti är några av ytterst få i hela Norden som besitter djupa kunskaper i den japanska tatueringstraditionen har de kunder från många olika länder. Hit reser folk från såväl Kanada som Italien och dagen efter vårt besök väntas en tysk stamkund.
Men just i dag är det 28-åriga Umeåbon Christoffer Öhman som lägger sig på britsen. Han hör till stamkunderna och har valt att gå hela vägen - hans tatueringar kommer så småningom att täcka hela kroppen, förutom ansikte och händer.
- Men han har börjat i fel ände, precis som de flesta västerlänningar. Han har börjat med armarna istället för ryggtavlan, säger Matti som står för Christoffers design vars tema bygger på den japanska religionen Shinto. Matti förklarar att djur och kvinnor är återkommande bilder på Christoffers kropp och visar den flersvansade paddan, ormen, draken, rävguden och kejsarinnan som klär Christoffers kropp. Just nu jobbar Ingela med ryggen, där en maffig trana tagit plats.
Sin första tatuering gjorde Christoffer som 19-åring, när han just gått ut skolan:
- Jag ville bara ha en tatuering, bestämde mig för en drake och hade som många andra med mig en egen skiss. Det blev inte den och det är jag glad för, haha.
Vid den här tiden jobbade Matti som anställd i Umeå och i och med att Christoffer önskat en drake var det japanspecialisten Matti han blev presenterad för. Matti ritade en riktig japansk drake och Christoffer blev sugen på mer.
- För varje grej jag gjorde blev det obalans och jag kände att jag behövde göra fler. Nu har vi en plan.
Christoffer säger att han alltid är mest nöjd med sin senaste tatuering och att det gjort minst ont på armarna och ondast i svanken. Just där sprejar Ingela på lite bedövningssprej för att göra läget lite drägligare.
Att jobba tillsammans med sin livskamrat kan tyckas vara en utmaning men Ingela och Matti ser bara fördelar med upplägget.
- Dels jobbar vi ju inte BREDVID varann hela dagarna. Ingela pratar ju mest med sina kunder och jag jobbar i ett annat rum. Fördelarna är att vi kan reda ut jobbgrejer hemma på kvällen, eller eftermiddagen.
Som företagare planerar de sin tid själva och de har lagt upp sitt arbetsliv på ett familjevänligt vis. Matti säger att de alltid hämtar barnen tidigt på eftermiddagen och aldrig behöver missa en fotbollsmatch.