Svensk stå-upp kan inte sägas vara ny: sedan åtminstone 1988 har det existerat som uttalad och namngiven uttrycksform. Det ständigt återkommande argumentet om att den skulle lida av barnsjukdomar är därmed ogiltigt.
Inte vet jag om det är min sak att klura ut varför, men det är väldigt sällan roligt helt enkelt. Ändå vill man ju att det ska vara värt ens tid och pengar. Ja, men hen pratar om viktiga saker, intalar man sig. Och det är väldigt energiskt. Och hen har ett fantastiskt minspel. Och så vidare.
Kanske är Sverige inte stort nog för en livlig och intressant stå-upp scen. Hart när varenda komiker återkommer hela tiden, allt som oftast på kanal fem, sällan roligare än när man såg dem förra veckan.
Så, ju kändare man är, desto bättre fungerar det kanske. För då kan man i högre grad undvika de allra mest typiska sammanhangen och man kan ägna veckorna åt att skriva nya skämt, eller åtminstone undvika att folk tröttnar på att ständigt utsättas för en. Och i det avseendet är det ju lätt att gilla Gardell mer än andra. Han är hur känd som helst.
Jag tycker om honom för att han inte bara satsar på en sak, på en lustiger poäng, utan att han faktiskt skriver romaner och dramatik och lite är han inne på det med, publiken brister ut i en spontan applåd när Torka aldrig tårar utan handskar kommer på tal och det är väldigt vackert. Men snart är han tillbaka i det andra.
Jag gillar hans bevekelsegrund: den här drivkraften att vilja bli kramad mer än något annat, kosta vad det kosta vill. Det är superfint, men då får man nog lov att krama tillbaka med lite mer inlevelse. För även om Gardell gör en poäng av att återanvända skämt så är det faktiskt det han gör: drar gamla nummer som inte var så roliga ens första gången. Och trots sin allvarliga klangbotten så är det inte så bra. Helt enkelt för att han skiljer på roligt och allvarligt. Han tar inte roligheten på nog stort allvar. Han tar hela genren med en klackspark, och det är naturligtvis hans prerogativ, men det är inte kul, det är faktiskt lite föraktfullt och nonchalant.
Å ena sidan. Å andra så skrattar hela publiken glatt åt när han härmar sin Mark för tusende gången, följt av en avväpnande grimas, och hoppar på ett ben med armarna hängandes rakt ner. Kanske jag som tar hela grejen på för stort allvar? Det är sympatiskt, allt jag skrev inledningsvis. Men det är inte särskilt roligt.