Vi ses över en kopp kaffe på Luleå airport där Torborg Chetkovich precis har lyssnat till ett föredrag om Facebooketableringen i Luleå. Som ledare för Sveriges flygplatser reser hon mer än de allra flesta: ena dagen besöker hon Luleå, den andra Malmö. Men långa avstånd har aldrig varit ett hinder för koncernchefen från Korpilombolo.
Var det resvägarna i Norrbotten som fick dig intresserad av trafik?
– Bor man i glesbygd är man väldigt beroende för att ta sig någonstans. Till skolan, nöjen eller bara för att handla. Jag åkte skolbuss till gymnasiet i Pajala, fem mil enkel väg. Det gick en buss på morgonen och en på eftermiddagen. Jag förstod hur viktigt det är att kommunikationer fungerar bra.
Hur var det att gå gymnasiet i Pajala?
– Jättekul! Pajala var stort jämfört med Korpilombolo och alla var mer eller mindre studiemotiverade. Så var det inte i grundskolan. Där var vi några som pluggade och ganska många som inte gjorde det, av olika skäl.
Du var ambitiös i alla ämnen. Hade du redan då sikte på den här karriären?
– Nej, jag tänkte bli barnläkare. Då behövde man plugga, det hade jag förstått. Sedan hade jag en viss fallenhet, det gick någorlunda lätt för mig, men visst pluggade jag mycket och hade en tidig målbild.
Varför blev du civilekonom i stället för läkare?
– Jag hade gymnasiebetygen som krävdes och kom in på läkarlinjen. Men sedan tänkte jag att det vore bra att göra något annat, innan man började läsa igen. Jag blev vikarie för min gymnasielärare Janne i Pajala, som skulle på repmånad. Efter det jobbade jag som au pair. En äldre kusin hade gjort det, då ville jag också göra det. Jag älskade det franska språket så det blev Genève.
– I den vevan kom jag på att barnläkare nog kan vara tufft. Barn kan bli väldigt sjuka och kanske dö. Jag bläddrade i studiekatalogen och tänkte ekonomlinjen, den säger alla är så bred. Med mina betyg hade jag kunnat gå på många skolor, men det var Uppsala som gällde. Mamma hade pluggat där, jag hade hört att det var trevligt.
Som barn gick du i musikskolan i Korpilombolo. Vad betyder musik för dig i dag?
– Musiken betyder mycket även om jag tyvärr inte spelar något instrument nu. Men det kommer jag att ta upp. Jag spelade mycket och flera olika instrument. Det var inte så många barn i Korpilombolo som ville spela så jag, mina bröder och några andra fick mycket undervisningstid.
Din barndoms musiklärare Bengt Granberg som numera bor i Harads, säger att du var mycket begåvad och en bra människa. ”Skriv något fint om henne”, säger han. Minns du honom?
– Jaha, oj, nu blir jag nästan lite rörd. Han var en härlig, inspirerande person. Det är klart, alla var ju inte jätteintresserade av musik. Det är väl alltid kul att få elever som gillar ämnet. Jag spelade mycket klassisk musik, och Bengt förde in lite annat så det blev roligare.
Vad lyssnar du på för musik?
– Väldigt gärna klassiskt, jag älskar opera. Men jag gillar nog det mesta, till exempel dansbandsmusik. Det kan jag rocka loss till om jag hittar en kanal. Jag gick mycket på logdans på somrarna när jag växte upp. Men techno, heter det så fortfarande? Det tycker jag inte är så kul. Inte synth heller.
Har du någon favoritopera?
– Tosca är häftig, för den är så dramatisk.
Du idrottade som barn, åkte skidor och simmade. Tränar du i dag?
– Jag har familj och jobbar mycket. Då får man ta den tid som finns. Jag går en halv mil varje morgon, jag går upp strax efter fem. Och jag simmar mycket på somrarna. Vi bor i en liten by i Nacka och har flera sjöar nära. Sedan är vi ute med båt sommartid, då simmar jag i havsvikar.
Din mamma Margareta Sturk säger att du var en flitig besökare i simhallen.
– Jo, vi bodde granne med badet, det var på andra sidan vägen. Det kunde vara 30 minus, ändå sprang vi över i badkläder och handduk. Jag vet inte om våra föräldrar var medvetna om just det.
Vad tänker du på under morgonpromenaderna?
– Jag går oftast med olika kompisar, det blir samtal om allt möjligt. Logistik kring barnen, som hämtningar och skjutsningar. Inte så ofta jobb, ibland är det skönt att inte prata jobb.
Om du vore elitidrottare, vilken sport skulle du ägna dig åt?
– Simning.
En individuell sport, är du ingen lagspelare?
– Ingen lagspelare? Det låter ju lite tråkigt. Men de sporter jag hållit på med är längdskidor och simning. Jag spelade en del hockey när jag var liten men inte i något organiserat lag.
Din pappa Bernt Sturk har varit kommunalråd i Pajala och Kalix. Pratades det mycket politik hemma?
– Jo, men inte så polariserande utifrån ideologier. Mer det jag skulle kalla realpolitik, mycket företagande. Min pappa var även ordförande i länstrafiken i Norrbotten, så det pratades trafik. Min mamma är lärare, naturvetare, så det blev även sådana diskussioner.
Vad har samtalen hemma betytt för dig?
– Framför allt engagemang, båda mina föräldrar var och är engagerade i olika saker. Vi växte upp med det, det var så självklart. På samma sätt som det var självklart att vi skulle studera vidare på universitet.
Som barn sägs du ha varit en person som inte strök medhårs. Känner du igen dig i beskrivningen?
– Jag har nog inte tänkt på att jag var så som barn. Men i dag känner jag att det stämmer. Jag stryker inte medhårs och då får man ibland ta några smällar. Men jag tycker det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln. Sedan kan man även göra tokiga saker ibland, då får man be om förlåtelse.
Du verkar hålla ett högt tempo. Själv har du sagt att dina medarbetare kan tycka att du går snabbt fram. Varför har du bråttom?
– Jag drivs av passion. Framför mig finns visionen: dit ska vi. Då blir jag också lite otålig. Men genom åren har jag lärt mig att det är viktigt att stanna upp och kolla att man inte springer ensam. Man måste ha med sig personalen.
Har du fått större tålamod?
– Jämfört med tidigare, ja. Men tålamod kommer aldrig att vara min bästa sportgren.
Tidningen Chef har gjort ett chefstest på dig, som bygger på intervjuer med medarbetare. Det står att du har problem att hantera humöret. Har du det?
– Jag tycker inte att jag har problem att hantera mitt humör, men jag har humör. Jag är väldigt mycket mer glad och på gott humör än arg. Men jag kan bli arg också. Det är nog lite osvenskt att visa humör. Det syns väldigt tydligt på mig om jag tycker att något är bra eller motsatsen. Jag försöker dölja det, men det är inte så lätt när man har ett tydligt kroppsspråk.
Vad gör dig riktigt upprörd?
– Om man upprepade gånger har pratat om en sak och känner att ”vi är överens” men sedan flera gånger ser att det inte blir som vi sagt. Då kan jag till slut bli både besviken och upprörd.
Du beskrivs som en duktig talare. Vad är det du gillar med att tala inför folk?
– Det som är kul är utmaningen att se om jag får med mig dem jag talar inför. Jag är alltid väl förberedd innan jag går upp. Min hjärna fungerar mycket i budskap: vad vill jag förmedla? Jag har jobbat som ledare sedan 1994, så nu pratar jag en del om ledarskap. Det kan vara både sådant som gått bra och sådant som gått mindre bra. En del saker blir aldrig någonsin framgångshistorier, det är viktigt att även kunna prata om det.
Har du något tips till andra som ska tala inför folk?
– Att lyssna och inte enbart sända. Och prata om saker du brinner för, passion är något som smittar. Du som talar upptar andra människors tid, för att det ska kännas meningsfullt för dem bör du vara påläst.
Som chef är du känd för ditt arbete med mångfald i organisationerna. Hur kommer det sig?
– Intresset väcktes när jag var chef för tunnelbanan i Stockholm i början av 2000-talet. Jag kom dit men hade själv inte åkt så mycket tunnelbana. Det jag möttes av var en komplex verksamhet med människor från över 100 länder. En medarbetare öppnade mina ögon för det faktum att det var en väldigt hög andel akademiker som jobbade i tunnelbanan. När jag pratade med medarbetarna blev det tydligt att vissa hade högre ambitioner, men inte kunde få andra jobb i Sverige. Trots att de var civilingenjörer, arkeologer, agronomer och läkare. Jag tyckte det var djupt orättvist.
– Vi uppmanade våra medarbetare att söka till ett samarbete vi hade med ett bemanningsföretag. Vi sa: ”vi vill inte bli av med er, men vi vill gärna försöka bidra till att ni får jobb som motsvarar era utbildningar”. Tyvärr var det i princip omöjligt, på 2000-talet! Medarbetare hörde av sig men bemanningsföretaget lyckades inte ta emot kompetensen, trots att det fanns så många kunder. Det var helt fantastiska förmågor med enorma cv:n, man kunde få komplex för mindre, men de fick inga jobb. Annat än som spärrvakter, tunnelförare eller lokalvårdare. Det är ett oerhört resursslöseri.
Om du tittar på kvinnor och män: när når Sverige jämställdhet i styrelser och företagsledningar?
– Det kan man undra, jag tycker att det går åt rätt håll. Men i en jämförelse jag såg låg både Frankrike och Finland bättre till när det gäller jämställdhet i styrelser. Även Norge ligger bättre till, där har man ju kvotering. Men jag tror att det kommer hos oss, det är bara att titta på topputbildningarna i Sverige. Det är fler tjejer än killar på många utbildningar där det är svårt att bli antagen. Därför att tjejerna har bättre betyg, jag tror att det kommer att få genomslag.
Tycker du att det ska vara kvotering i svenska bolagsstyrelser?
– Styrelser kan vi mäta ganska enkelt. Men jag tycker att man även måste titta på steget under: företagsledningarna. Har du suttit i en företagsledning med operativt ansvar har du större förståelse för företagets verksamhet. Det är en fara att bara sätta fokus på styrelserna och glömma bort hur det ser ut i företagsledningarna. Det kan vara ett svårt kliv att gå in i en styrelse om du inte att ha suttit i en företagsledning.
– När det gäller kvotering tycker jag att det vore rätt sorgligt om vi skulle behöva lagstifta. Vi borde vara klokare än så.
När du basade över tunnelbanan utsattes du för hot. Du fick garageporten nersprejad av aktivister som ville åka gratis. Har det begränsat din rörelsefrihet?
– Nej, det tycker jag inte. Det var olika typer av hot under en period. Det är klart att det var lite jobbigt när det nådde mitt hem, men det hände inte något värre än så. Men det har fått mig att tänka till när jag ser människor som verkligen blir utsatta, med vissa arbeten följer sådana saker. Men jag är ganska cool i de där lägena. Jag var inte så upphetsad, inte min man heller. Det var dessutom fel garageport de sprejade, det var inte vi som tunnelbaneoperatör som bestämde om det skulle vara nolltaxa. Det är ju en fråga för politikerna.
Ni har en sommarstuga i Siknäs i Kalix, granne med dina föräldrar. Är det ditt smultronställe?
– Ja, det är det. Vi var där på somrarna när vi växte upp, mina barn trivs också i Siknäs.
Du är en hejare på att hugga ved, har jag hört. Är det viktigt hur veden staplas?
– Nej. Jag vill få upp veden så att den inte rasar men det är inte så petigt.
Du reser gärna, även på fritiden. Var åker du helst med familjen?
– Alla möjliga ställen. Vi tycker om Paris och Hawaii, blandar storstad med att slappa i solen.
Hur många resdagar har du om året?
– Det blir många, jag gillar att besöka mina verksamheter. Jag är på varje flygplats minst en gång om året, flera gånger på vissa. Sedan har vi flygbolagskunder och alla har inte kontoren i Sverige.
Har du aldrig varit nära att flyga in i väggen?
– Trött kan jag bli, men jag är rätt bra på återhämtning. Jag är noga med att ha en privat sfär och rätt bra på att stänga av jobbet mentalt när jag är med familjen. Sedan tror jag att det för min del underlättar att jag har ett jobb som jag tycker är fantastiskt roligt. Jag lär mig hela tiden nya saker. Men visst, man får vara vaksam på sig själv.
Har du någon gång känt att du vill krypa in under en filt och bara strunta i allt?
– Jo, men då gör jag något jag tycker är riktigt kul. Promenader läker det mesta, eller en simtur. Och att vara med familjen, kanske åka till Siknäs för att få lite perspektiv på saker och ting.
Vilket är det bästa rådet du har fått av någon?
– Personer som har sagt: var den du är. Att inte förställa sig håller i längden.
Vilken av dina dåliga vanor skulle du vilja bli av med?
– Möjligen att jag är lite för tidsoptimistisk och alltid tycker att allt ska gå fortare än vad det gör.