Susanne vill slippa en sjunde vinter i stugan

Det är Susanne Sundkvists föräldrar som äger den lilla sommarstugan, på cirka 30 kvadratmeter.
Stugan ligger naturskönt vid havet i ett sommarstugeområde i Luleås norra skärgård. Hon har inte valt det här livet, utan tvingats till det på grund av olika omständigheter.
–Jag hade otur i tonåren och kom i kontakt med en destruktiv man. Då jag var i 20-årsåldern började jag må väldigt dåligt, berättar hon.
Ångestdämpande piller
Hon började äta ångestdämpande piller, något som hon också trodde på till en början. Men hon blev aldrig bra, utan till slut blev hon i stället sjuk av alla piller.
I två omgångar försökte hon trappa ned pillerätandet. Något som hon i dag minns som en väldigt jobbig tid.
– Först var det väldigt diffust. Jag hade blivit svag av alla piller. Det började krampa i kroppen då jag slog på tv:n och jag blev varm i huvudet av telefonen, förklarar Susanne Sundkvist.
Kunde inte bo kvar
Det här var 2006 och vid den här tiden bodde hon i en lägenhet på Kallkällan i Luleå. Hon hade bland annat jobbat på konditorier och restauranger.
En tid jobbade hon också i Norge.
Hon sökte hjälp, hos läkare och även hos kommunen, eftersom hon inte kunde bo kvar i lägenheten i stan.
Hon fick diagnosen multipel överkänslighet och reagerade på elektromagnetiska fält, metaller och kemikalier. 
Men bostadsfrågan fick hon ingen hjälp med, utan lösningen blev hennes föräldrars lilla sommarstuga.
Uppvaktat politiker
–Jag valde att åka hit, trots att jag inte ville det. Här finns inga bekvämligheter som vatten eller toalett.
Dessutom är stugan inte heller vinterbonad och det blir väldigt kallt på vintern.
– När det är riktigt kallt på vintern är det nollgradigt här inne då jag vaknar, säger hon då vi träffar henne i den lilla stugan.
Nu blir det hennes sjunde vinter i stugan och hon börjar tröttna på att ingenting händer. Hon har uppvaktat politiker, pratat med socialförvaltningen och försökt få hjälp på andra sätt.
–Det är bara så tråkigt att bli ifrågasatt hela tiden. Inte heller är det så att jag tror att strålning från mobiler och mobilmaster är farligt, men det är det jag blivit sjuk av och jag har ett godkänt handikapp. Enligt socialtjänstlagen har alla som har behov av hjälp också rätt till det, säger Susanne Sundkvist.
Mår bättre
Hon påpekar också att hon i dag mår väldigt mycket bättre än hon gjorde i början och lever ett vanligt liv så långt det är möjligt.
Men hon känner av överkänsligheten genom att hon till slut blir trött, får yrsel och kramper om hon vistas i miljöer hon reagerar på. 
Nu kan hon vistas ute i samhället kortare stunder. Hon åker och handlar själv och hon har påbörjat en arbetslivsrehabilitering några timmar i veckan.
–Det ger mig väldigt mycket, men för att kunna gå vidare måste jag ha en bättre bostad, påpekar hon.
Hjälp från allmänheten
Hon tror inte längre att hon kommer att få någon hjälp av kommunen. Att hon får fortsätta med att få hjälp av sina föräldrar, ekonomiskt, med bostaden och med allt från ved till vatten.
– Är man 41 år ska man inte behöva leva på sina föräldrar. För vi finns faktiskt och vi är jättemånga, säger hon.
Nu hoppas hon på allmänhetens hjälp att hitta en dräglig bostad. Helst en bostad som ligger i utkanten av Luleå.
– Helt enkelt en vanlig bostad som man kan värma upp utan el. Finns det el behöver man inte slå på den, avslutar Susanne Sundkvist.