Det röda kylskåpet i 50-talsstil har varit utgångspunkten för den övriga inredningen som går i svart och rött. 2012 flyttade Filmpool nord från Kronan till i gamla Kuriren-huset i centrala Luleå.
På väggarna sitter affischer från filmer som Så som i himmelen, Trädälskaren och Låt den rätte komma in. På hedersplats i sammanträdesrummet hänger Kärlekens himmelska helvete, som var den första långfilm som Filmpool nord var med och finansierade.
Nyligen höll Susann Jonsson, vd för Filmpool Nord, tal till Älvsbyns kommun i samband med att det var premiärvisning av den nya spelfilmen Miraklet i Viskan, med Lia Boysen i en av rollerna.
En strategi för Filmpool nord är att marknadsföra länet som filmregion med unika tillgångar i natur, kultur och människor. Hur lyckas ni med det? Blir det inte lätt klichéer, skogen, jägarna och midnattsolen?
– Nej, det viktiga är att visa många delar av Norrbotten. Snön har visat sig vara en allt viktigare del på senare tid. Men visst händer det att det blir debatt, som till exempel i samband med att filmen Jägarna av Kjell Sundvall kom. Man måste komma ihåg att på film är allt fejk, inget är som det synes vara. Det var så roligt vid pressträffen inför den andra omgången av TV-serien Tjockare än vatten, som ju utspelar sig på Åland. Då frågade någon av journalisterna vad skådespelarna tycker om Åland. Då var det en av dem som sa: Nej men jag har aldrig varit där. I den serien får Norrbotten föreställa Åland.
Du är uppvuxen utanför Råneå, har bott i Stockholm i 25 år och nu är du tillbaka igen, den här gången i Hovlös norr om Råneå. Hur känns det, längtar du inte ner till vårblommorna nu till exempel?
– Nej det kan jag inte säga. Stockholm finns ju alltid kvar. Vi bodde i Gustavsberg, en bit utanför Stockholm. Att pendla därifrån och in till centrum tog lika lång tid som det tar mig att köra de 7, 3 milen in till Luleå. Jag uppskattar den tiden som jag får i bilen. Jag kan ägna den åt reflektion, lyssna på radio eller talböcker. Jag njuter av det. I Stockholm åkte jag kollektivt, det var trängsel och dofter, med den där ofrivilliga närheten till andra. Jag är ju född i en liten by som heter Kvarnberg i Luleå kommuns nordöstra hörn. Nu bor jag i Hovlös som ligger i Vitådalen. Vi har en liten jordbruksfastighet, men ingen större verksamhet, bara lite höns och potatisland.
På vilket sätt är Filmpool nord bra för Norrbotten?
– Filmpool nord är ett av de starkaste regionala centrumen för film, tillsammans med Film i Skåne och Film i väst. Vi är lokomotivet för filmbranschen i Norrbotten. Det är inte vi som gör filmerna, men vi skapar förutsättningar för dem. Det händer väldigt lite i inom filmen i länet utan att vi lägger en krona i det. Det är inte helt önskvärt, jag skulle vilja att det fanns rörelser även utanför oss, allt borde inte vara beroende av oss. Men vi är otroligt stolta över att vi kommit så långt med den begränsade skattekraft som Norrbotten har. Filmpool nord ägs och finansieras av landstinget och tolv av de 14 kommunerna, det handlar hela tiden om skattepengar. Jag är glad att man lyckats väga in filmproduktion mot vård, det har man inte klarat på vissa håll i landet. Filmerna i sig skapar inte så många arbetstillfällen, men något produktionsbolag har bildats. Sedan blir det uppgifter för bland annat producenter och tekniker. Vi är med och finansierar långfilmer, kortfilmer, dokumentärer, barn- och ungdomsfilmer. Mitt mål är att alla filmer som spelats in här och som vi varit med och finansierat ska ha premiär här uppe också. Den målsättningen når vi. Alla kommuner utom två är med och finansierar vår verksamhet. Det är klart att de kommuner som inte är med inte kan räkna med att det blir så mycket filminspelning där och inga premiärer. Det skulle aldrig de kommuner som är med och betalar acceptera. Det är fantastiskt att kommunerna och landstinget är beredda att lägga pengar på att skapa förutsättningar för filmskapande. Det är också Filmpoolens roll, att kunna ge ekonomiska bidrag, bidra med vägledning, kontakter och filmstudio.
I målen fram till 2017 finns det planer på ett nytt filmhus med inspelningsstudio, kontor och medielabb. Vad innebär det?
– Ja, inspelningsstudion på Kronan måste ersättas. Det ska ju bli bostadsområde. Till att börja med måste vi ha en tillfällig ersättningsstudio då de börjar spränga och bygga nya vägar. Det kan störa verksamheten. Vi för just nu förhandlingar med Boden om det. Det kan bli aktuellt med militärhusen, inte långt från Havremagasinet. Men det kan bli någon annan stans också. Sedan måste vi ha en långsiktig lösning och det tar vi med Luleå kommun. Vi vet inte ännu om studion på Kronan kan vara kvar och frågan är om det i så fall är så lyckat att hålla till mitt i ett bostadsområde. Jag tror inte det.
Hur hamnade du här, på Filmpool nord?
– Jag gick ekonomilinjen på gymnasiet och började sommarjobba på SVT Luleå inom ekonomi. När jag gick ut fick jag jobb som chefssekreterare på SVT i Luleå, hos Sven Lindholm. Sedan blev jag uppmanad att söka jobb på Riksradion i Luleå, blev producent på Lule stassteater och när jag sedan var tillbaka på Riksradion ringde en producent från Skottes musikorkester i Gävle och frågade om jag ville bli producent där. Jag var nyfiken och smickrad så jag tackade ja, även om jag inte hade någon längtan efter att flytta söderut. Under den tiden träffade jag min blivande man, en värmlänning som bodde i Stockholm. Jag har aldrig haft önskan att bo i Stockholm, som är så vanligt när man kommer från norra Sverige, men det ledde till att jag hamnade där. Så fick jag vikariat på Sveriges radio på samhällsprogrammet Kanalen. Då var det ute en annons, de sökte folk till Svenska filminstitutet. Bengt Göransson (S), som var kulturminister satsade extra pengar på film för barn och ungdom, jag tror att titeln var filmpedagogisk assistent. Jag förstod inte riktigt vad Filminstitutet var, men nyfikenhet och intresse gjorde att jag sökte. Min dåvarande make och jag var precis på väg på semester och ansökningstiden skulle gå ut medan vi var borta. Vi var mitt i packningen och jag tog det jag hittade, tror det var ett gult My little pony- brevpapper och skrev en intresseanmälan, det gällde ju bara att få in den. Jag blev kallad till intervju och fick så småningom jobbet. En av dem som satt med i rekryteringsgruppen var Andreas Hoffsten, min nuvarande sambo. Det gula barnbrevpappret brukar han ta upp i tal till mig och han säger att det betydde att antingen är den här personen helt rätt eller så är det en katastrof. Och han är fortfarande inte säker på vilket som stämmer, brukar han lägga till kärleksfullt. Jag blev kvar på Filminstitutet i tolv år.
Du började arbeta med regional struktur inom filmen?
1997 fick Filminstitutet pengar för att bygga upp en organisation för regional utveckling och det blev jag som fick sköta det. Det var jag som beviljade de första statliga pengarna till Filmpool nord. Så på det sättet kan man säga att cirkeln har slutits för min del. Så småningom var Sverigekartan komplett, det fanns allt från giganter som Film i väst till små verksamheter i varje län. Då tyckte jag att det hade kommit till en brytpunkt. Är det jag som ska förvalta det? Nej, jag sa upp mig, hade just skilt mig, köpt hus och hade två barn att försörja. Det var många som undrade, även jag så här i efterskott. Men jag startade en konsultfirma inom kultur, film, media och drev den i nio år. Det var bra för självförtroendet. En del av mitt arbete var att arrangera och moderera det årliga Filmkonventet här i Luleå, där filmbranschen möts och diskuterar aktuella frågor. samtidigt tog jag hand om barnen och betalade mina amorteringar. Och det gick bra. Jag fick jobb på Dramatiska institutet och började koordinera ett konstnärligt forskningsprojekt. Sedan blev jag erbjuden att bli tillförordnad avdelningschef under ett år medan skolan omorganiserades och ombildades till Stockholms dramatiska högskola. Och då blev jag erbjuden att bli avdelningschef för produktionsavdelningen, där studenterna skulle arbeta med produktioner, som det ser ut i arbetslivet. Så kom annonsen efter vd till Filmpool nord. Och jag sökte. Ju längre det gick i processen med intervjuer och tester desto mer ville jag ha jobbet, kände jag.
Hur ser du på ditt chefskap? Hur har det varit att leda konstnärer?
– Det är bra med ordning, reda och struktur och lika stort utrymme för kreativiteten, och att man ser till behovet av det. Det är en balansakt som har fungerat för mig. Jag märker att många som arbetar i kulturbranschen också mår gott av att den som leder har koll. På högskolan arbetade jag så. Här leder jag inte konstnärerna. De beslut vi tar här skapar förutsättningar för den konstnärliga verksamheten. Men jag är ingen förvaltare jag är nog ganska mycket i framåtrörelse.
Hur ser framtiden ut?
– De strategiska framtidsfrågorna är viktiga, det präglar min arbetsdag. På sikt är målet att få ett större kapital att röra oss med. Det har vi börjat med, det är min bebis kan man säga. Vi har sjösatt ett arbete som heter talang AB/CD för korta, fiktiva filmer. Vi jobbar i hop med Västerbotten och vi har fått extra pengar från Filminstitutet och Umeå kommun. Det ska stimulera både unga och äldre talanger i Norrbottnen och Västerbotten att samarbeta. Grundkravet är att sätta i hop ett team med människor från de båda länen för att få pengar för att göra en film ihop. Det är en bra byggsten att ha på sikt i relation till den framtidsspaning som vi gör. Klart jag har tankar om att det inte är alla kommuner i länet som är med och finansierar oss. Men nu är vi på väg in i en regionbildning så vi avvaktar. Men no hard feelings, vi har kontakt med personer som är filmintresserade även där. Nu är jag med och säkrar att vi kan göra mer tv-dramatik och ser till att vi har en god relation med SVT och TV4. Utmaningen att få den egna organisationen att se och hänga med på det nya.
Ni har sagt upp filmavtalet?
– Alla de tre stora produktionsregionerna har gjort det. Film i Skåne Film i väst och Filmpool nord. Att vi agerar gemensamt gör oss till en starkare filmpolitisk röst. Det är uppsagt till nästa årsskifte. Filmavtalet, det vill säga det avtal som reglerar det finansiella stödet till branschen, har som konstruktion har nått vägs ände. Vi har levt med det sedan 1963. Det bygger på en helt annan mediesituation än vi har i dag. Då såg vi film på biograf eller på tv. Den tiden är förbi, nu har vi massor av olika sätt att se på film. Jag är optimistisk och tror att kulturministern är intresserad av att uppdatera den svenska filmpolitiken och att "filmregionerna" har en given plats där.
Du blev helt nyligen invald i Sveriges radios styrelse?
– Ja, det var en person från styrelsen i Public service-bolagens ägarstiftelse som hörde av sig och frågade om mitt namn kunde stå till förfogande i nomineringsprocessen till de olika styrelserna. Men jag kan ju inte sitta i SVT-styrelsen eftersom vi samproducerar med dem och då blir det en jävsituation. Jag tackade ja. Det är få förunnat att få en sådan fråga och jag är jätteintresserad av Public service-frågor. Jag är samhällsintresserad och en hängiven radiolyssnare. Jag blev glad, tyckte att det var en fjäder i hatten, jag trodde inte jag skulle gå hela vägen. Men så ringde Ove Joanson, ägarstiftelsens ordförande och sa grattis. Det är fantastiskt kul. Jag hör att det är uppskattat att det finns en norrbottning med. Jag bor ju i glesbygd, jag tror att jag är den enda i styrelsen som gör det, och jag hoppas att jag kompletterar styrelsen med min bakgrund. Första introduktionsdagen är i början på maj.
Har du någon favoritfilm eller filmregissör?
Allt vi gör är mina favoritfilmer, för det är ju mitt jobb. Men jag kan faktiskt välja en, dels för att jag tycker oerhört mycket om filmen, men också för att den har en sådan symbolisk betydelse och det är Trädälskaren av Jonas Selberg Augustsén. En dokumentärfilm. Temat i den medvetandegjorde mitt eget behov av gå bland träd mer än bland människor, mer skog än folk, uppväxt på vischan som jag är. Den är oerhört poetsikt och vackert gjord. Men det mest fanstatiska är ju att det var dokumentären som banade väg för Treehotel i Harads. Det var ju där idén kom, när Jonas byggde en trädkoja med sina kompisar. Där kan man se kraften i vad film kan vara.
Har du några fler framtidsplaner för egen del?
– Jag vill lära mig sticka med stickmaskin och så vill jag ha ett växthus. Jag gick trädgårdskurs i helgen. Stickmaskinen är inspiration från min farmor som höll på mycket med det. Jag vill lära mig hantverket och att få göra mönster är inspirerande.