Nu visar forskare vid SLU i Umeå och Alnarp att det finns sätt att beräkna hur rehabiliteringsvänlig en skog är, och hur mycket det kostar för skogsägare att anpassa sin skog.
Rofylldhet, vildhet, rymd, artrikedom och kultur visade sig vara fem nyckelord som beskriver vilken skog människor söker sig till för återhämtning. Det kom forskarna fram till i studier tillsammans med långtidssjukskrivna. För att ta reda på vad dessa nyckelord betyder i praktiskt skogsbruk genomfördes bedömningar av skogsbestånd i norra, mellersta och södra Sverige. Forskarna kom
fram till att det är trädens ålder och höjd och skogens gleshet som avgör om skogen har hög rehabiliteringspotential.
– Vi räknade med att skogen behöver vara över 70 år gammal och över 16 meter hög för att ha ett värde ur rehabiliteringssynpunkt, berättar Eva-Maria Nordström, forskare vid SLU i Umeå.
För att beräkna vad en rehabanpassning av skogen skulle kosta genomförde Eva-Maria tester i planeringsverktyget Heureka. Projektet, som har finansierats av SLU och Skogssällskapet, visar att det med helt vanlig standardskötsel på skogen går att behålla skog som passar för rehabilitering med mycket små minskningar av nuvärdet. Nuvärde är ett sätt att beräkna den ekonomiska avkastningen från virkesproduktionen under lång tid framöver.
– Vår studie visar att det går att behålla mellan 6-18 procent rehabskog i landskapet med en ekonomisk förlust på bara 0,1-1,6 procent av nuvärdet. Om man istället använder sig av en rehabanpassad skötsel, med längre omloppstider och antingen hårdare eller mer frekventa gallringar, går det att få betydligt större andel rehabskog men då blir de ekonomiska förlusterna också större, säger Eva-Maria Nordström.