Snyggskjuts av en gammal kultbil eller en pampig limousin, balanserande champagneglas på röda mattan och Stadsparken som är smockfull med åskådare som slingrar sig ända till Stadshotellets entré. Alla med målet att få en skymt av de vackra klänningarna, maffiga håruppsättningarna och stiliga kostymerna – så är vi vana att se Luleås studenter genomföra sin efterlängtade studentbal.
I år sätter coronapandemin och en nedstängd Stadspark käppar i hjulet för det traditionsenliga firandet, men en bal blev det ändå, om än i en ny tappning.
Stadsparken är utbytt mot Hermelinsparken, den vanligtvis stora publiken är istället några anhöriga per student och det är endast 40 studenter på plats, som efter mingel och fotografering ska till Stadshotellet för en privat middag.
Även om det är en anpassad variant av balen de hade tänkt sig, är många glada och förväntansfulla inför kvällen som ligger framför dem.
– Det är lite speciellt, men det är roligt att det blir något iallafall, säger Moa Hollström.
– Det känns kul även fast det inte är precis som vi hade hoppats på. Det är bättre än ingenting, vi förstår att man måste ta åtgärder, säger Wilma Wigren.
– Jag är taggad på kvällen och vi gör det bästa av situationen. Det är inte en vanlig bal men vi har ändå försökt styra upp så gott det går utifrån förutsättningarna, säger Ida Uusitalo.
– Det känns kul att vi ändå får en studentbal fast det är coronatider, säger Astrid Bergström.
– Det känns overkligt att vi ändå får göra det tillslut, det kändes hopplöst där ett tag när de sa att allt var inställt, säger Maja Öhman.
– Det känns såklart kul att man får göra något överhuvudtaget, alla har fått göra uppoffringar och det måste vi också göra, säger Oliver Stoltz.
– Det känns väldigt bra, jag tycker det är väldigt kul att det ändå är folk här i parken, säger Lotta Fjällström.
Det som främst saknas i årets upplaga är möjligheten att bjuda in hela skaran av anhöriga, menar Wilma Wigren.
– Jag saknar mina nära och kära, jag har inte bjudit hit mina föräldrar av respekt. Det som känns mest är att min mormor och morfar inte är här, men man måste respektera andra, säger hon.
Något som även Ida Uusitalo håller med om.
– Jag hade sett fram emot att ha hela släkten samlad.