Sedan jag var en spädis har jag fått höra det där, att jag är lite känslig. Det får jag fortfarande höra mellan varven när huden är tunn och sticken är extra kännbara.
"Jag mår inte bra i tänket.” Så beskrev dottern det när hon var helt liten – de stunder när solstrålarna kanske inte nådde riktigt ända in i hjärtat.
Jag tycker det är ett underbart bra sätt att beskriva en känsla på. Inte ont i magen, inte i en fot. Men tänket funkar inte riktigt jättebra. Så är det ibland.
Tidigare i livet har jag försökt jobba bort det där känsliga, försökt dölja det om jag har kunnat, och när situationen krävt har jag tagit min lilla tår i ögonvrån och smugit runt hörnet för att djupandas en stund. För kommer det, förutom en ström av upprörda ord, också TÅRAR – då går larmet hos många som råkar stå i närheten. ”Alle man till livbåtarna! Gud hjälpe oss - hon börjar GRÅTA!!” Sedan blir allt först väldigt kaosigt och efter det blir det väldigt tyst. Den allmänna uppfattningen verkar vara att otyglade känslouttryck effektivast bemöts med – ingenting.
Nåväl – jag är inte stort bättre själv. Jag kan också bli stum och lite skraj om jag ställs inför andras emotionella krevader.
Men jag tror faktiskt att något har börjat hända på det här området – något som ger oss hudlösa lite hopp.
Jag ser inte mycket på tv – men jag streamar en och annan serie ibland. Jag har fastnat för i synnerhet två fiktiva karaktärer. Ni som har sett Saga i Bron och Carrie i Homeland vet vad jag menar. Lisbeth Salander kan förstås också räknas in här. De här kvinnorna har en del drag som kanske inte direkt trendar, men som har fått ett helt annat utrymme i rutan än någonsin tidigare. Om det är just där det har börjat - eller om det är något som grytt runt omkring oss länge, det vet jag inte.
De har i alla fall bekräftade psykiatriska diagnoser. Detta ställer visserligen till det för dem socialt, men det gör dem också till bländande och begåvade personligheter som inte lämnar någon oberörd. I princip alla runtomkring verkar acceptera att de är smågalna och konstiga. Även män verkar gilla dem. Det kan visserligen till en del hänga ihop med att de tar egna initiativ till tillfälligt sex utan att vara intresserade av känslopjunk efteråt. Jag lämnar analysen av just detta fenomen för ögonblicket – lite mer nyanserat går det säkert djupare än så – vilket man skulle kunna sluta sig till om man blickar lite tillbaka.
Många minns väl Sharon Stone i Basic instinct? Eller Glenn Close i Farlig förbindelse? Skruvade kvinnor, (alltså sådana som inte förmår kontrollera sina känslor) har väldigt länge varit lika med livsfarliga kvinnor. Ge dig i lag med en sån och världen rasar, frun får veta att du varit otrogen och så dör kaninen också.
Men Saga och Carrie – de dödar bara skurkarna.
Jag skriver förstås inte detta för att raljera om psykisk sjukdom eller förminska konsekvenserna för dem som lever med allvarliga och verkliga tillstånd. Men om vi kan se fler exempel på när det mänskliga innehåll, som hittills mest betraktats som konstigt, jobbigt och fel, faktiskt i stället förvandlas till något naturligt och till och med en tillgång - visst måste det väl kunna leda till något gott? Om världen kan bli lite mer tillåtande när någon krisar, gråter, börjar skaka av ångest eller på något annat sätt beter sig annorlunda (vad nu det är för nåt) – då är det väl en bra sak?
Och det där med det känsliga – det händer även idag att något känns lite för mycket, att mörkret lurar i hörnen och att jag skapar katastrofer i mitt inre som inte finns. Men det är jag och jag gillar det, för där finns så mycket att hämta. Och andra dagar är det ju precis tvärt om.