Storgatan tar form bakom kulisserna

På ett bord inne hos scenografen Mona Blombäck står en liten modell av teaterns stora salong. Hon har jobbat länge med att få fram den rätta känslan för platsen och tidsandan i Westerbergs skådespel. Efter att ha läst igenom manus började idéerna växa fram. Handlingen utspelar sig på Storgatan i Luleå och Westerberg gestaltar människor från sin egen uppväxt i staden. Studentbalen på gamla Stadshotellet har en viktig roll i handlingen. Mona Blombäck -visar upp ett gammalt svartvitt fotografi från festivitetssalen. ? Det här har jag haft som inspiration, säger hon. Till scenografin har hon använt uteslutande svart och vitt. Modellens väggar är mörka med vita detaljer som lyfter fram fragment från festivitetssalens inredning. I taket hänger två kristallkronor och scenens väggar är ornamenterade. En vit balkong med runda former ståtar majestätiskt ovanför de små borden där den tänkta publiken ska sitta. ? Jag har valt att jobba mycket med rymden och det svarta rummet. Publiken ska få skapa sina egna bilder, berättar Mona Blombäck. Några dagar före Kurirens besök var det byggdag på teatern. Då monterades den stora väggen upp på scenen och balkongen, som är tillverkad av frigolit, kom på plats. ? Det kändes jättenervöst, men det blev bra. Det roligaste med det här jobbet är när idén, som bara existerat i miniatyr, plötsligt omvandlas till naturlig storlek. ?Stressigt men roligt? Inne på teaterns stora scen har hennes idéer omvandlats till verklighet. I taket hänger två gigantiska, handsmidda kristallkronor klädda i shapongsiden och dekorerade med prismor av glas. Den ornamenterade dekorväggen står på plats och bildar scenens bakre vägg. Storgatan skär ut mellan de vitdukade borden. En spröd melodi från en harpa svävar ut i lokalen och hänger kvar en stund innan den sugs upp av de svarta väggarna. Människor går in och ut. Ljuset testas. ? Det är kul att jobba med Staffan Westerberg. Man är en del av skapelseprocessen och den kollektiva känslan är stark, säger Mona Blombäck. I snickeriet håller Peter Tjernqvist på att slutföra det sista större arbetet med scenografin ? en lekstuga med modell från Westerbergs eget föräldrahem i Svartöstaden. Peter Tjernqvist har förverkligat scenografens idéer, testat material, utförande och inte minst säkerhet. Han påbörjade byggjobben till Storgatan efter jul. ? Det är mycket arbete för en snickare i den här uppsättningen. Det är jätteroligt men stressigt, -säger han. Staffan Westerberg brukar titta in då och då och komma med idéer. Han har nyligt varit in och testat att han ryms i dörrhålet till sin lekstuga. Efter projektet med lekstugan återstår en hel del småjobb på scenen innan snickeriet är redo för premiären. Förhöjd effekt I en verkstad bakom scenen håller rekvisitören Petter Karppanen på att färdigställa en platta med hissanordning. På den ska en liten flygel åka upp genom en lucka i scengolvet under föreställningen. ? Vi är absolut inte färdiga än. Rekvisitan ändras hela tiden, saker ska bort, nytt ska in. Det återstår en hel del finjusteringar av dörrar som hakar sig och sådant, säger han och fortsätter ihärdigt att gröpa ur hål för skruvarna till plattan. Premiärenergin är påtaglig också i sminkateljén. I stolen hos Mila Löfgren Roberts sitter Jens Nilsson och blir sminkad. ? Jag vill att det ska kännas som en blandning mellan stumfilm och cirkus. Lite förhöjd effekt med extra svart runt ögonen, men ändå inte clown-ansikten, säger Mila och duttar mer färg på ögonbrynen med en pensel. Kostymerna och scenografin börjar bli klara och ljusteknikerna arbetar för högtryck. Det är nu sminkningen ska testas. ? Ljuset är viktigt, det kan hjälpa eller stjälpa allt, säger Mila Löfgren Roberts och jobbar vidare med snabba, säkra penseldrag. Om det är stressigt i sminket ska inte skådespelarna märka det. Det är hennes roll att vara lugn när trycket är som högst. ? Jag överlåter åt skådisarna att vara hysteriska, säger hon. Dags för genomdrag Ute i foajén kommer Robert Aronsohn -gående med raska steg, barfota i mjuka sandaler. Han är regiassistent för Storgatan och hans roll är att bistå regissören med det mesta och se till så att inget hamnar mellan stolarna. Det är mycket att hålla reda på. ? Ju längre tiden går och vi närmar oss premiären, desto lugnare blir jag, säger han. Just nu agerar han sufflör och gör de sista ändringarna i manuskriptet, det har blivit många under arbetets gång. ? Det är fantastiskt kul att jobba med Staffan Westerberg. Han har kvar barnets nyfikenhet samtidigt som han har en otrolig livserfarenhet, säger han. Mitt i samtalet ursäktar han sig och springer iväg. Han försvinner genom dörrarna till stora scenen. Strax hörs hans röst i högtalarna: ? Då startar Storgatan sitt genomdrag om 15 -minuter. Han är snabbt tillbaka i foajén igen. ? Vi har den första genomgången med kostym och mask i dag, förklarar han. Dags för repetition av akt 3, scen 2. I stora salongen råder ett kreativt kaos. -Musikerna är samlade och Rolf Hedberg tar några prövande ackord på pianot. -Tekniker -hoppar vigt upp och ner från den höga -scenen medan de ger högljudda instruktioner till varandra. Robert Aronsohn står nedanför scenen omringad av människor och pratar. Någon reser en stege och upp klättrar ljusteknikern Peter Sandin för att justera en lampa högt, högt uppe i taket. De flesta lampor är hängda för några veckor sedan. Men det är nu, när scenen och kostymerna börjar bli klara och de slutliga repetitionerna pågår, som det sista stora arbetet ska göras. ? Det är nu vi ska pricka rätt ? får vi hoppas, säger Peter Sandin och ställer sig bakom kontrollbordet för att justera ljusstyrkan mitt på scenen. Frack och ridstövlar ? Kan vi börja, ropar Staffan Westerberg. Han står -uppe på en platå i bakre delen av salongen, iklädd svart hög hatt, gymnastikskor och träningsbyxor. Det blir tyst. ?Till Loet kom varje sommar cirkus Mijares--Schreiber?? börjar Staffan Westerberg och skåde-spelet är igång. In på scenen virvlar figurer från Westerbergs ungdom. Sara Arnia, som en vitamininjektion i röd frack och lilafärgade lockar, gestaltar fru Baptista. Jens Nilsson är en ung Westerberg. Lars Paulin vitklädd i frack och ridstövlar spatserar in som herr Schreiber, sjungande ?I love you for sentimental reasons?. Med sig har han sin arabiska springare, en skurkäpp med brun känga som hästhuvud. Det är totalt galet och det är teater som växer fram. Skådespel, regi och livliga diskussioner varvas ohämmat. Ljussättningen testas och musikerna -diskuterar. Det är svårt att hänga med i svängarna. Då och då sufflerar Robert Aronsohn en replik som någon glömmer. Att föreställningen snart har premiär framstår närmast som ett under. Ändringar görs hela tiden. Flygeln, den lilla som skulle komma upp genom scengolvet, ska nu bäras in istället. Hundratals skisser Det är så det är. Många ?darlingar ska dö? innan föreställningen har värkt fram. Det bekräftar Ina Andersson inne på kostymverkstaden. ? Vi har alla samma mål och då är det inte så svårt när strykningar görs. Det är alltid slutresultatet som gäller, säger hon. Till Storgatan har hon skissat ett hundratal kostymer som skurits till och sytts upp i ateljén. Hon visar en bunt med teckningar, var och en ett litet konstverk. Och se, där är ju fru Baptista och herr Schreiber, -nästan exakt som på scenen. ? Jag och Staffan träffades redan i somras och -började diskutera idéer. För mig var det som att öppna en gottpåse när jag läste manuset. Jag fick massor av bilder i huvudet, säger Ina Andersson. Att göra skisserna till kostymer är ett ensamjobb. Därefter träffas alla som ska jobba -tillsammans och varje skiss gås igenom med tillskärare och -sömmerskor. ? Provningen med skådespelarna är kul. Då blir alla idéer levande, säger Ina Andersson. Fix och trix Staffan Westerberg ha