Det är spännvidden som gör det, i stil såväl som ålder. Festspelen i Piteå, som avslutas i morgon, lät i söndags sonaten krocka med Hammondgroovet när den unga sydkoreanska, Tysklandsbaserade, violinisten Sueye Park avlöstes av folk- och jazzorgelveteranen Merit Hemmingsson. Sueye är 17 år, Hemmingsson är 60 år äldre och firar i år ett halvt sekel som artist. Perspektivet kittlar.
Under rubriken "Dagens och morgondagens mästare" tog den klassiska musiken plats i stora salen med Orgel Acusticum som fond. Sopranen och hovsångaren Hillevi Martinpelto sjöng Wilhelm Peterson-Bergers "Som stjärnorna på himmelen" med utsökt vemod och lyfte fram de mindre bekanta tonsättarna Helena Munktell och Ingeborg von Bronsart. Båda var samtida med Edvard Grieg, som Sueye Park senare avrundade med.
Munktells "Åter i Sorrento", med orddribblande text av Carl Snoilsky, har här och var en uppsluppen schlagerfeeling från förr – och ett överraskande namn som Jules Sylvain gör sig påmint. I svensk-tyska von Bronsarts programmatiskt dynamiska "Die Loreley" får Martinpelto briljera i melodisk bärkraft till pianisten Lars David Nilssons rullande vågspel. Liknande plockkomp understödjer i Martinpeltos starkaste nummer, Jean Sibelius "Jubal", där textens och musikens dramatik går i clinch. Dessutom är det ljudgodis att uppleva salens kontrollerade efterklang i sångens a cappella-partier.
Violinisten och musikhögskoleprofessorn Ulf Wallin lockar tillsammans med pianisten Love Derwinger fram fler romantiska schlagerassociationer i det blommiga ledmotivet i Niels Wilhelm Gades Sonat för violin och piano. Wallins fina och varma ton gör sig fint i det här verket med virtuosa drag.
Det är intressant att kunna göra en direkt jämförelse mellan Sueye Parks och läromästaren Ulf Wallins klang. Vad skiljer? Ja, i princip ingenting, förutom den individuella tolkningsfriheten.
Sueye är kvällens utropstecken. I Griegs andra Sonat för violin och piano sätter hon utan vidare dit alla hopp mellan tempi och tonfall, hon fångar det folkmusikaliska tilltalet och kompositionens vilande stämningar – och med sin Paganinierfarenhet snittar hon exakt ut de hastigt uppblossande och tekniskt avancerade löpningarna.
Runt hennes spel finns en mognad, som går långt bortom musikaliska underbarns tendens till showstoppande racinguppvisningar.
Att slinka in på nydanaren Merit Hemmingssons och trummisen Ola Hultgrens konsert i den mindre blackboxen, efter att ha finjusterat öronen med klassiska kompositioner i deluxe-utförande, är lika med groovigast tänkbara förlängning av den folkton som lurar bland fjordarna hos Grieg: Brudmarschen från Evertsberg tuggar suggestivt på samma grundton – innan den bryts av uppåtgående basgång och sprätter i väg med det allra skönaste Hammondtjutet.