Annika Persson Åkeblom, som till vardags har sin ateljé på Kronan i Luleå, jobbar mest med keramik. Hon har dock arbetat med textila material sedan hon var 5 år.
- Jag försöker sy in textila material i det keramiska. Egentligen är det inte görligt att sy i lera, det gäller att tänka som en schackspelare och planera dragen innan man stoppar in keramiken i ugnen.
Kontrasten mellan materialen intresserar henne.
- Olikheter befrämjar mänskligheten, olikheterna är det spännande i livet, det är något att sträva efter.
När vi pratas vid har hon varit på plats i Frankrike ett par veckor.
Hur har du haft det hittills?- Jag känner till området bättre nu och har hittat ett lugn. Det är stillsamt och inte många som bor här. En liten pitoresk by där man kan landa på alla möjliga sätt.
Bland stipendiaterna som befinner sig i Grez just nu finns två från Finland, tre från Sverige och en från Skottland. Alla håller på med att skildra historier bakåt i tiden, stipendiaten från Finland skildrar hur det var för flyktingar förr i tiden.
Annika Persson Åkeblom blickar själv tillbaka till barndomen i det projekt som hon arbetar med under residenset.
- För sju år sedan började jag tänka på barndomen och farmor och farfar. Jag förstorar foton i formatet 50 gånger 30 centimeter och broderar sedan längs ansiktsdragen i fotografierna.
Hon tar bort och lägger till olika saker, undviker att vara helt fotografiskt återgivande.
- Jag tycker om tomrum, gillar inte det exakta. På ett foto sitter jag, mamma och pappa uppradade i en soffa på 1950-talet, där har jag valt att plocka bort mönstret i soffan och tapeten för att renodla bilden.
När Annika Persson Åkeblom håller på med keramik vill hon att folk ska tänka fritt. Arbetet med keramiken går inte att överföra till fotot och broderi är något annat.
- Broderi är ett söligt medium. Det tar veckor med en bild, man hinner tänka bakåt i tiden. Hur såg samhället och världen ut? Vilka glädjeämnen och problem ställdes de inför?
Allt detta snurrar i huvudet när hon sitter och skapar för hand och den här utvecklingsprocessen är mycket personlig.
- Jag hade inte räknat med alla de tankeprocesser som uppstått under arbetet, det är glädjande när man blir överraskad!
Till Grez har hon med sig tio bilder. Förmodligen hinner hon inte med alla, hon trodde att det skulle gå snabbare – trots att hon sitter och arbetar 6-8 timmar per dag.
- Målet är att ha med mig fem färdiga verk, sedan fortsätter jag hemma så att alla blir klara.
Det ingår i residenset att hålla föredrag om vistelsen under hösten och tanken hos Annika Persson Åkeblom är försöka ställa ut bilderna i Boden och Piteå längre fram.
- Hur de ska visas vet jag inte. Jag vill visa på annat sätt än i glas och ram, kanske blir det ett koncept som utgår från stygnen.