Steg för steg, mot målvikten

Det var den 4 maj 2002 som Britta och Stefan möttes för ett -utvecklingssamtal. Stefan är sedan många år kanslist i -Notvikens IK, idrottsklubben i hans hjärta.  ? Vi pratade om många saker men det som kom att förändra min situation var att jag upplevde ett stöd för min kamp mot vikt-ökningen som pågått stadigt under mer än 20 års tid. Britta förordade Viktväktarna och jag följde rådet. Med Brittas starka stöd har jag passerat den ena vallen efter den andra och efter att ha vägt mer än 200 kilo, hur mycket över vet jag inte eftersom det inte funnits någon -personvåg som klarat av att väga mig, är jag nu nere på drygt 92.  ? I dag är jag glad över att Britta, och Notas, -visade att de var rädda om mig, säger Stefan. Skadade sitt knä 1982 hade Stefan -oturen att skada sitt ena knä så illa att han inte längre klarade av att motionera på den nivå han vant sig. Samtidigt fick han ett -arbete med skiftgång och kom att bli mer -stillasittande än -tidigare.  ? Det var där någonstans som jag började lägga på mig. Jag vägde för all del en bra bit över 100 redan då, men jag uppfattade aldrig att jag klämde i mig mer än andra vid matbordet. Inte tyckte jag heller att jag drack mer läsk eller åt mer pizzor och godis än andra. Trots det visade vågen på en ständig viktökning. Utan att jag tog tag i saken, erkänner -Stefan. Åren gick och Stefan blev bara tyngre och tyngre. Självkänslan minskade dessutom och det gjorde inte saker och ting lättare.  ? Jag var tjock och snäll, säger Stefan, som hoppas att han fortfarande uppfattas som snäll även när han säger ifrån.  ? Numera är det nämligen jag själv som har högsta prioritet. Jag är en mycket större egoist i dag än för tre-fyra år sedan. Då sa jag aldrig nej när någon körde med mig. Nu säger jag ifrån och gör grejerna på mina -egna villkor. Ingen får längre trampa på mig, den saken är klar, förklarar Stefan. Att vara överviktig, fastna i vändkors och tunnelbanespärrar, inte rymmas i flygplansstolen eller i biografstolen är knäckande. Stefan har hamnat i många tråkiga situationer.  ? Ett exempel var i Göteborg där jag -skulle in på Ullevi med massor av -människor bakom mig. Jag mer eller -mindre fastnade i vändkorset och hade -stora problem att klämma mig igenom. -Sådana gånger gör det ont i hjärtat. Man mår definitivt inte bra psykiskt. Lika jobbigt har det varit de gånger jag tagit flyget. Innan jag fick klart för mig att det finns förlängningar till -säkerhetsbältet fick man generas en hel del, berättar Stefan. Halverad vikt Nu generas inte Stefan längre. Med ökat självförtroende vågar han prata om sig själv och veta att folk lyssnar. Det Stefan gjort, att halvera sin egen kroppsvikt, är varken mer eller mindre något av en bragd. Någon bragdmedalj har det inte blivit ännu men däremot en hel del guldstjärnor och beröm i marginalen. Människor i -omgivningen har hejat på och stimulerat. Det har bidragit till att göra motionsresan (Stefan kallar sin väg tillbaka mot ett -lättare liv så) roligare.  ? Det är klart att det varit en hel del slit. Man möter hela tiden trösklar att ta sig över men när det har känts jobbigt har Britta och andra funnits där och pushat på, berättar Stefan. I jobbet som kanslist har Stefan alltid pysslat med siffror. Statistik och tabeller har intresserat honom i alla tider. Det -intresset har kommit till nytta under de år han kämpat mot sin övervikt.  ? Jag har bokfört en del av mina aktiviteter från det jag började resan fram till -midsommar i år. Jag har promenerat 310 mil, cyklat 137 mil, simmat en mil och -styrketränat 656 timmar. I styrketräningen har jag räknat in danskvällarna, förklarar Stefan. Dansen ett stort intresse När han nämner ordet dans lyser det i -ögonen. Innan Stefan rusade iväg och blev på tok för överviktig hade dansen varit ett stort intresse vid sidan av fotbollen och idrotten. Sedan följde år av utanförskap och saknaden av att kunna dansa har varit stor. Nu dansar Stefan igen. Livet leker och allt har blivit lättare, bokstavligt talat.  ? Jag sover bättre, min kondition är starkt förbättrad, jag orkar prestera mer under dagen och vet du vad; jag tycker att det är jättekul att kunna köpa snygga kläder! Jag har gått omkring i träningsoverall och stora mysbrallor i alldeles för många år. Nu kan jag också gå till de vanliga butikerna och köpa mina kläder. Till och med på rea, -berättar Stefan.  ? Och det har blivit en ganska stor -garderob under resans gång. Jag har köpt nya byxor för vart sjätte kilo jag minskat i vikt. Det har med andra ord blivit en hög med brallor. Men nu har Stefan lugnat ned sig. Den vikt han håller i dag ska jobbar han nu med att behålla.  ? Aldrig mer över 95 kilo är mitt rättesnöre. Jag mår bra nu och bättre kan det bli den dag jag får tid för att operera bort all överskottshud. Där bär jag på några kilo i onödan fortfarande, förklarar Stefan. Grädde på moset Stefan Lundins motionsresa kommer aldrig att ta slut. För att inte komma in på fel spår måste han stålsätta sig och varje dag tänka sig för.  ? Jag kan reglerna nu. Jag vet att ett rör potatischips motsvarar cirka 60 kilo äpplen. Jag måste tänka sunt men för den skull försakar jag inte något av det jag tycker om. Jag äter helst husmanskost men kan förstås inte sitta och klämma i mig pannkaka flera dagar i veckan. Jag kan äta en tårtbit när det är kalas men jag måste förstås vara -beredd att ta konsekvenserna och anstränga mig en smula extra för att inte tappa fokus eller köra med skygglappar.  ? Nu när jag inte räknar points så jätte-noga ligger kravet på mig själv att känna efter. Det är min nuvarande utmaning; att klara mig vidare utan dagligt protokollförande. Det ska gå! Jag behöver inte söka så långt tillbaka i mitt minne för att minnas hur jag inte vill ha det. Att dansa, spela tennis och ta en tur på den nyinköpta cykeln, är åter den grädde på moset som Stefan Lundin kan njuta av med gott samvete. Och han gör det också. Efter mer än 20 år på sidan är Stefan åter med på banan. Hans prestation är beundransvärd! torsten.wiklund@kuriren.com 0920/375 79