Senhösten 2014, just efter att Setterwalls sambo oväntat gått bort i sömnen och lämnat henne ensam kvar med sonen Ivan, åtta månader, dirigerades jag någonstans ifrån till bloggen där Setterwall skrev frekvent och utan omsvep om katastrofen.
Jag fastnade, läste vartenda ord med det tysta deltagande och den glupande förfäran som nog är typisk för många som står vid fönstren till bloggvärldens svårare livsöden. Man kommer mycket nära, samtidigt som man är mycket långt ifrån.
Setterwalls bok bär flera märken av denna författarens vana att formulera sig i realtid. Den återger med precision hur det känns nu, i varje stund nu, mellan explosiv nyförälskelse och det första grälet och det tusende. Mellan ihopflytt och kolikbebis och förskolestart, när Carolinas namn står ensamt under ordet Föräldrar på Ivans foto i kapprummet.
I första halvan av berättelsen korsklipper Setterwall mellan två tidslinjer, den ena börjar vid sambon Aksels död och den andra vid Aksels och Carolinas första möte. Det är smärtsam läsning, när den senare linjen ohjälpligt dras allt närmare sin slutpunkt. In i det sista pågår livet, den mödosamma spädbarnstid som inte alltid lämnar utrymme för föräldrarna att se varandra, att sova tillsammans, att pussas god natt. Förhållandet idealiseras inte medan det pågår och inte heller i efterhand: ”Jag tänker att vi kanske hade separerat om vi hade fortsatt att leva tillsammans. Att jag ändå hade blivit en ensamstående förälder förr eller senare.” Efter Aksels död brottas Carolina med skuldkänslor över det mönster som präglat hela deras femåriga relation. Att han velat bromsa, medan hon drivit på.
Man skulle kunna kalla Carolina Setterwalls stilgrepp för skoningslöst, så naket och darrande som hon framställer livet. Tvingar det att visa upp sig i skarp belysning, i alla sina vinklar. Men just därför är Låt oss hoppas på det bästa en djupt medmänsklig historia, en påminnelse om att vi kan sörja på olika vis och över olika aspekter av kärleken och livet och döden. Setterwall själv blir, som hon uttrycker det, dumpad av sin sorgeterapeut. ”Det är för att jag inte har gråtit tillräckligt mycket” tänker hon ursinnigt, samtidigt som hon på egen hand fortsätter att syna sitt sorgearbete i sömmarna. Läkningen blir en prestation, ett maratonlopp som Carolina desperat önskar kunna springa på rekordtid. Hon vill vara närvarande för sitt barn, vill inte att Ivan ska vara en som det är synd om. Och samtidigt är tillvaron som ensamstående småbarnsförälder en egen källa till utmattning, en tid som släpar sig fram snarare än att rusa.
”Låt oss hoppas på det bästa” är alltså inte en historia som följer den beprövade formeln, där varje trauma följs av prydligt disponerade terapeutiska genombrott. Setterwalls sorgeskildring är på vinst och förlust mindre balanserad – och mer sann.
Tydligast märks detta vid slutet av berättelsen, då Carolina inleder en ny kärleksrelation. Efter en hoppfull början mynnar förhållandet snabbt ut i ännu en kris, som inte når någon tydlig uppgörelse inom ramarna för denna bok. Den nya relationen blir på sätt och vis en spegel för Carolinas och Aksels historia, där en spjärnar emot medan den andra oresonligt pressar framåt. Men rollerna är ombytta, nu är det Carolina som vill bromsa. Som inte blir hörd.
Den antydda symmetrin, kärlekens ofrånkomliga upprepning av eufori, förödelse och separation, hade kanske med större distans kunnat resultera i ett stadigare romanbygge rent berättartekniskt. ”Men Låt oss hoppas på det bästa” är en stark läsupplevelse också så som den nu är. Famlande i mörkret, överrumplande och med ett känsloregister som ger svindel. Inför döden, men också inför livet.