Yvonne Stålnacke har haft positionen som kommunalråd i Luleå i elva år. Först tillsammans med Karl Petersen och de senaste åren tillsammans med Niklas Nordström. Hon har även positionen som kommunstyrelsens ordförande de senaste åren.
Men nu är det snart över.
Även om hon kommer jobba fram till årsskiftet så sker den stora avtackningen i dag med öppet hus på Ebeneser i Luleå där det bjuds på kaffe, tårta och musik.
Något som Yvonne Stålnacke tycker passar henne alldeles ypperligt. Det känns som "hon".
– För mig var det viktigt att ha ett öppet kalas så att alla som jag mött har möjlighet att komma förbi och fika kaffe och tårta. Jag har också skickat två speciella inbjudanden till två av mina funktionsförhindrade vänner, säger Yvonne Stålnacke dagen innan avtackningen.
Några som hon jobbat nära genom åren har hon redan sagt morsning och goodbye till. Visst har det fällts en och annan tår och det finns risk, eller chans, att det sker även i dag.
Gillar du sådana här känslosamma situationer?
– Nä. Jag gör ju egentligen inte det. Men det känns ändå rätt att ha så att det blir ett avslut så att jag inte ska avtackas i månader och det kommer en då och då. Nu är det i morgon och sedan är det avslutat.
Hur känns det då att sluta?
– Det känns bra. Jag har varit heltidspolitiker under väldigt lång tid och det är inget vanligt jobb. Det är ju en arbetsvecka som är lite större än ett vanligt jobb. Så det känns bra att få göra andra saker, lära känna min man till exempel (skratt) som har varit hemma i åtta år och ägt sitt liv helt själv. Han har oftast sovit när jag gått och sovit när jag kommit hem (skratt). Så nu ska vi börja lära känna varandra på nytt, det ska bli spännande.
Yvonne Stålnacke lyfter fram arbetet med att skapa trygghetsboenden för äldre som det hon känner sig mest nöjd med under sin tid som kommunalråd. Ett stort arbete som hon nu börjar se resultatet av. Hur "Framtidens skola" kommunicerades till medborgarna samt arbetet med delade turer är två saker som hon känner borde genomförts bättre.
Vad kommer du sakna mest?
– Ja, det är människorna. Absolut. Allt ifrån de otroligt professionella personerna som jobbar i kommunen till den här flickan som bor på ett gruppboende som en gång i månaden kommer upp med en present till mig, ett halsband eller en teckning kanske. Jag har väldigt goda relationer med just den gruppen och de personerna kommer jag givetvis sakna.
Yvonne Stålnacke har en lång karriär inom politiken. Innan hon klev på kommunalrådsposten så hade hon en bakgrund som landstingsråd. Och att jobba regionalt och lokalt har varit det som drivit hennes engagemang.
Riksdagen har aldrig lockat?
– Aldrig. Jag har fått frågan och aldrig känt ett sug efter det. För mig är näringen i politiken att möta människorna jag jobbar för. Att träffa dem när jag går på affären och där få höra vad de tycker, bra eller dåligt.
Sista chansen i dag – i alla fall i rollen som kommunalråd.
För engagemanget slutar inte med kommunalrådsposten.
– Jag ska börja med att åka på semester och där ska jag fundera på vilka organisationer jag ska engagera mig i. Det finns ju hur många möjligheter att engagera sig utanför politiken. Jag ska gå där på sandstranden och fundera på vad jag ska göra med resten av mitt liv, säger Yvonne Stålnacke.
Namn: Yvonne Stålnacke
Aktuell: Avgående kommunalråd
Ålder 64
Familj: Son, bonusson, tre barnbarn, man, mamma.
Intressen: Resa, umgås med vänner och släkt, stugan i Måttsund, bärplockning.
Det visste ni inte om Yvonne Stålnacke: Nu ska jag berätta något jag inte berättat förut. I mitt första förstamajtåg för 50 år sedan var jag trumflicka i musikkåren. Det måste varit superlänge sedan. I går städade jag lådor och hittade ett fotografi av mig där jag går med trumman ochvar klädd i vita stövlar, kort vit kjol och kort blå jacka på ett förstamajtåg här i Luleå.
Yvonne Stålnacke om...
...vad hon hade jobbat med om hon inte blivit kommunalråd.
– Då hade jag nog varit kvar på SSAB. Jag hade nog själv tänkt att jag inte skulle jobba med politik mer utan trivdes jättebra på SSAB. Jag tänkte att det är nog här jag ska vara, jobba 33 timmar i veckan och hitta på roliga saker på fritiden och vara engagerad, för det är jag ju. Men då fick jag frågan om att nomineras till kommunpolitiken. Jag började som ersättare i hamnstyrelsen och när vi gick till val ville partiet ha mig som tvåa på listan.
...det finns något som hon inte kommer sakna med jobbet?
– Ja, de här otaliga mailen som kommer och som jag får sitta och gå igenom varje morgon. Som kommunalråd får man ruskigt mycket mail och den där timmen varje morgon som jag sitter och går igenom den ska jag göra annat med.
...vad som hon inte är nöjd med efter sina år på posten.
– En sak man kan konstatera är att vi borde kommit igång med byggandet tidigare. Om man jämför oss med jämförbara kommuner så kan man se att vi haft en lägre tillväxt i befolkning och det beror på att vi inte haft bostäder. Det är nog en sak att lämna över. Fortsätt bygga, även om det inte är högkonjunktur.
...vad hon är mest nöjd med.
– Bostadsfrågan är kanske också det jag är mest nöjd med men då kopplat till det arbete jag och Margareta Bladfors Eriksson gjorde som handlar om trygga boende för äldre. Där gjorde vi i Luleå ett jättearbete. Nu har jag min mamma själv på ett trygghetsboende och jag måste säga att jag är oerhört stolt över att ha fått vara med i det arbetet.
– Jag mötte en farbror som bor på ett trygghetsboende och han berättade att han hade flyttat från ett hus, hans fru hade dött och barnen bodde långt borta och han hade fått en kompis på trygghetsboendet och de drack kaffe med varandra, varannan dag hos honom, varannan hos kompisen. Det var det vi ville bygga upp, den här trygga miljön och det är jag stolt över.
...om det tuffaste beslutet.
– Det är, kopplat till hur vi kommunicerade det, "Framtidens skola". Många var besvikna. Det var absolut ett nödvändigt beslut utifrån utmaningarna med rekrytering. Vi är mitt inne i en jättetuff period, inte bara kopplat till rekrytering, men just lärarbristen är påtaglig. Men det var väldigt många besvikna och det är klart att man funderat "kunde vi gjort det på ett annat sätt".
Tycker du att ni gjorde rätt?
– Det tycker jag. Med de kompetenser och den kunskap vi har så är det påtagligt att skolan var tvungen att göra något och jag litar helt på att de gör rätt analyser. Vi hade många små skolor i Luleå och det är inte rätt att ha personal som sitter och kör i bilar mellan. Nä, det litar jag på och känner mig trygg med.
...hoten hon utsatts för, särskilt den senaste tiden.
– Jag tycker att det förändrats och blivit tuffare. Jag kan känna en oro över att långsiktigt kunna rekrytera politiker.
– Det som hänt den senaste tiden är saker som jag aldrig varit med om. Det kan jag känna en oro för. Jag känner ingen oro för mig själv men jag ser ju hur det har påverkat min familj väldigt mycket. De blir oroliga. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte är Lulebor som gjort det här. Det är människor från storstäderna. Läggs man ut på Avpixlat och det uppmanas att man ska kontakta mig så gör dem det. Och de har ett språk som är vulgärt.
...nya karriären efter kyrkovalssuccén.
– Hur och på vilket sätt mina uppdrag kommer se ut det vet jag inte. Det pågår ett arbete just nu. Det här är nytt för mig så jag har sagt att jag gärna börjar försiktigt så då får vi se.
...hur det varit att jobba bredvid två män som varit profilstarka.
– För mig har det fungera väldigt bra för det är resultaten som varit viktiga för mig. Det var också väldigt självklart för mig när Niklas klev in med den kompetens han hade att jobba med det för att det var viktigt för Luleå. Niklas hade nätverk som jag inte hade, och ingen annan heller i Luleå. Och Niklas jobb gjorde att byggandet kom igång, det hade det inte gjort annars. För mig har det hela tiden varit utifrån kommunens bästa och som person så har jag heller inte behovet att vara i fronten. Huvudsaken är att resultaten blir bra. Som ordförande har man ansvar för budgeten och den har alltid gått ihop och vi har gjort många bra saker på många områden.
...sin ledarstil.
– Jag har varit väldigt prestigelös och har inte haft ett behov av att stå längst fram. Jag har jobbat väldigt mycket med min grupp och vi har högt i tak. Vi har ordförande som stigit fram och ägt sina frågor så jag tror att bilden av mig är att jag varit en väldigt bra ledare och skapat en ordning i gruppen där alla fått komma till tals och fått ta plats.
...vilka politiska motståndare hon jobbat bäst med.
– Jag tycker att samarbetet med moderaterna, som vi har haft länge, har fungerat väldigt bra och varit viktigt. Under många år under min tid hade vi alliansstyre i Sverige och bland annat när vi ville ha migrationsdomstolen till Luleå så var det oerhört viktigt att vi hade ett bra samarbete med moderaterna. För de var dörröppnare till Beatrice Ask så att vi fick komma ner och berätta varför Luleå var en bra ort. Att ha ett bra samarbete med allianspartierna är viktigt. Sedan har jag en väldigt stor respekt för Thomas Olofsson från Liberalerna och hans tydliga ställningstagande kring integrationsfrågorna. Jag är imponerad över att han är så tydlig där.
...sitt engagemang för nyanlända.
– Det är ett av mitt partis värderingar, att alla har lika värde. Men de senaste åren så har det också varit starkt kopplat till att utan dem så kommer kommunen inte att klara sitt välfärdsuppdrag. Vi ser ju när vi tittar på bland annat hemtjänsten och äldreomsorgen att utan dem som kommer från andra länder och som jobbar där så skulle vi ha katastrofala problem. Då skulle många av våra äldre inte få den omsorg de ska ha. Jag tror vi har varit otroligt dåliga på att berätta detta.
...karriären som proffsbärplockare.
– En kvinna ringde till mig och sa "Jag har läst i tidningen att du tycker om att plocka bär, skulle du kunna plocka en hink blåbär åt mig?" Jag tyckte det var så otroligt tufft gjort att ringa till kommunalrådet och fråga det så jag sa "Självklart". Jag fick hennes nummer och ringde efter ett par dagar och sa att jag plockat hinken och nu får du komma och hämta den. Det kom en äldre tant och farbror och när vi satt och fikade med dem så sa min man som har en sträv humor att "det var ju inte speciellt strategiskt att ge dem till bodensare. För de kan ju inte ens rösta på dig". De var från Boden! (skratt).
...hon planerar att skriva en bok som Karl Petersen gjorde.
– Nej, inte än i alla fall. Men vem vet? Någon gång kanske. Det är klart att det finns mycket att berätta. Dels har jag jobbat med olika personer och det skulle vara roligt att beskriva. Men sedan har jag varit kvinna inom politiken. Som landstingsråd var jag första kvinna på positionen exempelvis och det är klart att det också inneburit vissa saker.