Stadsvandring från hamn till hamn

LULEÅ, KURIREN. Herrar Lindgren och Johansson utgick från Stadshuset, eller Drängtorget och Politiska knuten, som är två gamla namn på platsen. Det sistnämnda namnet myntades tydligen runt 1860-talet men passar onekligen bra in också idag. En och annan politisk knut har väl knåpats ihop här de senaste åren och fler lär komma. Innan det bar iväg ner till norra hamnen gjordes ett stopp vid Stadsparkens Millennieark. Inuti Kerstin Hedströms konstverk ligger som bekant en massa föremål, ditlagda under 1999 av utvalda luleåbor. Meningen är att arken ska vara stängd i tusen år och öppnas först 2999. Det är ju hisnande perspektiv, rentav lite science-fiction-känsla över upplägget. Onekligen skulle man vilja vara med den dagen. Vad ska den tidens varelser tänka om de biblar, broschyrer och kameror som då plockas fram? Nere i norra hamnen målades bilden upp av ett sjudande hamn-och handelsliv. Allt tog sin början när staden så att säga flyttade hit från Gammelstad runt 1649. Det var intressant att notera att norra hamnen tydligen innehöll väl så mycket nöjesliv från 1875 och framåt där hamnlivet blomstrade som mest kring 1900. Det var flytande restauranger, vaxkabinett, kabaréer och cirkusar, soppservering, stora marknader, grosshandlarnas handelshus och magasin och ett sjudande folkliv längs kajerna och nedanför stadshotellet. Också de historierna påminner om en del stolta planer som jag har hört politiker mumla om de senaste åren. Ingenting nytt under solen, alltså. Frimurare och olycksbarn Promenaden gick vidare, förbi Frimurarhuset och upp mot Nygatan. Frimurarhuset, den lilla blå huspärlan på Skeppsbrogatan, har väl många gånger kittlat våra sinnen. Vad gör de egentligen därinne om kvällarna? Ordensvärlden skapade väl en del rubriker för ett 20-tal år sedan i samband med förre landstingsrådet Hofslagare, om jag inte minns fel? Å andra sidan är det lätt att minnas fel i den här osannolika värmen ... Vid hörnet Nygatan?Skeppsbrogatan var det dags att styra stegen tvärs över stan, mot den södra hamnen. Folklivet i backen upp mot Storgatan kanske till och med påminde om forna tiders. Där sågs nämligen semesterklädda turister och medborgare gå i en strid ström in och ut ur Systembolagets svala källare. Promenadsällskapet gick förbi en liten koloni av samhällets olycksbarn som satt i en portgång och försökte skramla ihop pengar till de första starkölen.Se där ett inslag i gatubilden som säkerligen var lika välbekant på slutet av 1800-talet. Historien förenar När vi korsade Storgatan upp mot kyrkan talade Gunnar Lindgren om alla de uteserveringar som fanns i området förr i tiden. Cecils konditori, Siverts konditori, Sjögrens längre ner vid Kungsgatan och flera andra. Inget nytt under solen där heller. Diskussionen om uteserveringarnas vara eller inte vara och tillstånd eller inte, känner vi ju igen från de senaste åren. Det var faktiskt rätt skönt att känna hur vi alla förenades med gamla tider. De frågor vi är upptagna med idag är på många sätt besläktade med dåtidens. Byggmästaren fick sparken Uppe vid Domkyrkan berättade historien om de tre kyrkor som funnits på ungefär samma plats genom historien. Bland många andra undrade Kurt Johansson om hur många som låg begravda runt omkring. Några gravstenar finns kvar idag, men många fler ligger gömda i marken. Först en liten träkyrka, därefter Gustavskyrkan, som totalt förstördes i den stora stadsbranden 1887. Tills sist, den nuvarande som stod klar 1893. Byggd av en storbyggmästare som hette Eriksson från Skara. Han fick sparken och gick i konkurs när det upptäcktes att han använde byggnadsmaterial från kyrkan till att bygga det vackra stenhuset snett emot kyrkan, det hus där bland annat restaurang Lingon ligger. Svalkande dopp Förbi kyrkan fortsatte vi ner mot Kyrkogatan och södra hamnen. På Sandviksgatan stannade vi till och blickade ner mot popplarna nedanför Statoil. Lämpligt nog läste Gunnar Lindgren upp en sonett som fadern, Vilhelm Lindgren, publicerade i Norrbottens-Kuriren 1952. En av verserna löd så här: De gamla sjömanshusen skall försvinna det nya bryter hårdhänt in i Skatan Trafiken skall besätta Sandviksgatan och förbi hus med högre resning rinna Vi närmade oss slutet på stadsvandringen och vi som var med kände oss tämligen mogna för ett svalkande dopp i havet. Vi blickade längtande ut mot hamnfjärden när Gunnar Lindgren berättade om malmbåtstrafiken, de gamla kajerna och kolupplaget som ännu in på 50-talet låg på den plats där nu Tutti-fruttihusen står. Gunnar Lindgren och Kurt Johansson fick sig en välförtjänt och kanske rentav svalkande applåd innan alla vandrade vidare i sina egna spår. Hembygdsföreningens stadsvandringar fortsätter dock, närmast nästa onsdag, när det är dags att ta del av historien om Kronan på luftvärnens tid.