Videon är inte längre tillgänglig
24-årige Maikano Osman, även kallad "Kanu", flyttade till Luleå från Tamale i Ghana för sju år sedan. Det var hans mamma, Aicha Mattsson, som ville att sonen skulle flytta till samma stad som henne.
- Jag sade att jag inte vill, att jag inte kan för jag spelar fotboll, berättar Maikano Osman och skrattar.
Aicha Mattsson svarade dock att "det finns fotboll här också".
I Ghana hade han chansen att spela i den högre divisionen, i dagsläget spelar några av hans kompisar hemifrån med lag i Europa.
- Hade jag stannat kvar hade jag spelat i landslaget eller någon annanstans i Europa. Men mitt liv här är mycket bättre, jag har utbildat mig, lärt mig ett nytt språk, en ny kultur och träffat nya människor, säger han.
Första snön
Nästan direkt Maikano Osman kom till Luleå började han spela fotboll med Notvikens juniorlag. Men det han minns bäst är ändå vädret, det var augusti och sommaren började närma sig sitt slut.
- I Ghana är det nästan alltid 30 grader varmt, jag funderade mycket över hur jag skulle klara mig.
Första snön upplevde han mitt under en fotbollsmatch på Tunavallen. Han reagerade med förskräckelse och rusade till sin mamma för att fråga vad det var.
- Jag blev lite rädd, lagkamraterna förstod ju vad det var frågan om, säger han och skrattar igen.
Maikano Osman har nära till skratt. Under intervjun skrattar han gärna och ofta, men när samtalet övergår till den kommande resan byts det till längtan. Det blir första gången han besöker hemlandet sedan flytten för sju år sedan.
- Det ska bli så spännande. Redan förra veckan började jag drömma på nätterna om kompisar, släkten med mormor och morfar, kusinerna och moster. Jag var ganska liten när min mamma flyttade och bodde då hos mormor, hon är som en mamma för mig. Nu är hon över 75 år men jättepigg.
Saker har skänkts
Även för flickvännen Elin Lindmark blir det en spännande resa. Hittills har hon bara pratat med hans familj via telefon och skype.
- Det ska bli jättespännande att få träffa dem och uppleva deras kultur, säger hon.
Den andra oktober är det dags för avfärd, men redan nu står väskorna packade i vardagsrummet. Endast den allra minsta innehåller deras egna grejer, de två största som tillsammans väger närmare 50 kilo är fyllda med fotbollssaker så som skor, tröjor, shorts och träningsvästar. Men i väskorna finns också kepsar, underkläder, t-shirts, block och pennor. Allting ska skänkas till de föräldralösa barnen i SOS Barnby i Tamale.
- Det är min mamma som alltid vill hjälpa barnen, hon pratar ofta om dem. De har blivit viktiga för mig också, vi har allt men de har inget. Mamma brukar säga att även om jag dör så måste du hjälpa dem. Om mamma bodde i Ghana skulle massor av barn bo hos henne.
De föräldralösa barnen bor i ett hem som kan likställas med ett barnhem (se faktaruta). Den yngsta är ett spädbarn medan de äldsta är i åldrarna 12-13 år. Totalt bor där 58 barn och tolv vuxna.
- De kommer att bli så glada över sakerna. Fotboll är väldigt stort i Ghana, alla gillar fotboll och vill spela. Det är den lättaste sporten och kostar inte så mycket så alla kan vara med. Blocken och pennorna ska vi ge till skolan som jag gick i, även några matchställ, säger Maikano Osman.
Sakerna har skänkts av butiken Wip outlet och Movab Transport AB.
Festmiddag för 70 personer
På plats ska paret också köpa saker till barnen för egna pengar då det är betydligt billigare än i Sverige. Väl där planerar de också att bjuda hela barnbyn på en festmåltid.
- Vi ska laga maten tillsammans med min moster, hon är bra på att laga stora middagar. Det är en lite finare maträtt, en gryta med ris och kyckling som jag är helt säker på att barnen gillar, vi ska äta tillsammans.
På frågan om han är en hjälpsam person svarar Maikano Osman att han är uppfostrad till att hjälpa, särskilt de äldre.
- Jag mår bra när jag får hjälpa någon.
- Han kan inte ens gå i en affär utan att hjälpa någon att lyfta ned något från en hylla eller göra något annat, tillägger flickvännen Elin Lindmark.
Förutom släkten så är det särskilt tre vänner Maikano Osman ser framemot att träffa. När han pratar om dem fylls blicken med glädje. Han berättar att de ska umgås mycket när de väl träffas igen.
- Jag brukar skicka fotbollsskor till dem, sådana jag fått när jag spelat och inte använder. Ibland skickar vi pengar, även till min mormor, ett par tusen kronor räcker i en hel månad.