Varje promenad och cykeltur in till stan har särskrivningen dinglat framför mig som ett rött skynke för en tjur. I evigheter har jag velat välta den där skylten, antingen bildligt eller bokstavligt, men någon annan hann före. Mittemellan de två orden satt ett litet, ilsket klistermärke: www.skrivihop.nu.
Min karriär som språkpolis är närapå livslång. Inga stav- eller syftningsfel, inga grammatiska felkörningar har undgått mig. Trilogi, inte triologi! De för subjekt och dem för objekt! Vi skrattar oss inte lyckliga! Varken vänner, familj, medier eller lärare går säkra när hörnellskan vittrar språkförvirring.
Jag är en odräglig människa.
Det är flera år sedan jag första gången försökte lägga polisbrickan på hyllan, och jag är fortfarande inte helt fri. Kanske tror jag i några månader att jag äntligen segrat över min natur, men så talar någon om att “ta tillvara på” och klådan vaknar på nytt. Ibland rinner rättelser fortfarande ur fingrarna eller munnen av misstag. “Automatisk, inte ajtomatisk!” gläfser jag innan jag hinner hejda mig.
En fördel med att kväva sina polisiära tendenser är att nära och kära i större utsträckning står ut med en – men den kanske största fördelen är hur mycket energi jag plötsligt kan lägga på viktigare språkliga frågor. Jag menar, ord är det mäktigaste jag vet. De kan riva murar och låsa upp bojor, bygga demokratiska system och knyta band mellan människor som till synes har noll och intet gemensamt. Allting kan frammanas ur ingenting, och varenda människa kan delta i dess bevarande och utveckling.
Hela veckan har jag tittat på domen mot en av USA:s värsta pedofiler någonsin och golvats av en språklig tsunami. Larry Nassar var en högt ansedd idrottsläkare som rutinmässigt förgrep sig på sina patienter, de flesta av dem minderåriga, och inför domen fick brottsoffren möjlighet att uttala sig. Över 150 flickor och kvinnor reste sig upp, såg sin förövare i ögonen och talade. De stakade sig, svor och hulkgrät; orden ramlade ut i fel ordning, användes på fel sätt och meningar blev hängande i luften – men finns det en råare eller starkare skildring av hur sexuella övergrepp förgiftar både samhälle och individ har jag inte sett den.
Språket kan också göra motsatsen. Det finns bakverk av kakao och havre som somliga fortfarande envisas med att referera till med ett rasistiskt glåpord från slavhandelns dagar. Det finns trollfabriker som med ordens hjälp vill vända hela vårt samhälle uppochner. Det finns språk som tvingar och tystar ned, som förtrycker och ödelägger. Det är de språkfelen jag vill fokusera mina polisiära insatser på.
Det finns naturligtvis tillfällen när ett korrekt språk är av största vikt, och tillfällen då stavning och grammatik på riktigt står i vägen för ett budskap. Och många som ojar sig över särskrivningar – så även jag – uttrycker kanske i grunden en oro för vad minskad läsning och krympande ordförråd kan leda till. Jag är övertygad om att den oron är långt mer produktiv att diskutera än världens alla Knekt gränd. Förresten har jag för mig att skylten sedan några år bytts ut.
Så ett råd från en reformerad språkpolis till mina eventuella kollegor: lägg brickan på hyllan. Nästa gång du ser en särskrivning eller ett syftningsfel – ta en promenad tills ilskan runnit av dig och du kan fokusera på budskapet bakom stavfelen. Eller låt bli, gör något annat, vad som helst – lär dig virka, läs en triologi.