Spel i skilda världar

Det är en vanlig dag före match i Coop Arena. Luleå Hockeys A-lag har under förmiddagen samlats för ett frivilligt ispass. Runt spelarna kretsar åtta heltidsanställda; fyra tränare, två materialförvaltare, en fystränare och en massör.

I hallen finns sex journalister, bland annat ett TV-team från SVT. Träningen följs av ett 30-tal åskådare, där de flesta hoppas att få en autograf.

Det är så långt från Sophie Johanssons vardag i MSSK Piteå att det är nästan svårt att förstå att det handlar om samma sport.

"Det är en stor skillnad"

Hockeyproffset Johan Forsberg, 28, står inför ett par avgörande veckor. I det stundande SM-slutspelet kan varje match generera miljonintäkter för Luleå Hockey AB.

Luleås forward har fått alla förutsättningar till framgång. Förutom lön med inbyggt pensionssparande, fri utrustning och obegränsad tid till träning har klubben knutit till sig ett medicinskt team bestående av ett 15-tal specialister med exempelvis en tandläkare i fall en spelare skulle få problem med tänderna.

När Johan Forsberg får veta att Sophie Johansson själv betalar sina skridskor, ishockeyklubbor och hela sin utrustning, utbrister han:

– Det är en enorm skillnad mellan män och kvinnor, oavsett vad det handlar om i samhället. Idrotten är inget undantag.

Tufft att hitta sponsorer

Munksunds A-lag omsätter totalt en miljon kronor per år, vilket inte ens motsvarar medelårslönen för en (!) spelare i Luleå Hockeys A-trupp.

Runt Munksunds damlag finns flera entusiastiska ledare, men ingen av dem får betalt.

– Vi måste lita till ideella insatser, förklarar klubbchef Stefan Bäckström. Vi har inga resurser att betala löner. 70 procent av vår budget går till lagets resekostnader.

Stefan Bäckström drog igång damishockeyn i Munksund i mitten av 1990-talet. I dag fungerar han som oavlönad klubbchef.

För fyra år sedan tog Piteålaget steget upp i landets högsta serie, riksserien. I dag består klubben av en damsektion som bär sina egna kostnader.

– Vi har tre stora sponsorer; Piteå Havsbad, Sparbanken Norr och Piteå kommun. Vi skulle behöva fler för att få till en stabil ekonomi. Om vi kunde fördubbla vår omsättning skulle vi kanske kunna erbjuda våra spelare en vettig tillvaro.

Klubben har i dag ett samarbete med Luleå Hockey, vars damlag spelar i division 1.

– Det finns en uttalad ambition att klubben ska kunna erbjuda tjejer att spela ishockey, säger klubbdirektör Thor Stöckel. I dag har vi ett damlag, ett utvecklingslag och ett ungdomslag förutom de minsta tjejerna som deltar i Tre Kronors hockeyskola. Vi satsar på att skapa förutsättningar till att rekrytera fler unga flickor i tidig ålder. Det skulle ge oss en bredare bas inför framtiden.

Drömmen om lika lön

Sophie Johansson, 23, tycker sig se att intresset för damishockey växer i Sverige, framför allt efter de senaste årens framgångar på landslagsnivå.

Hon tränade konståkning, när hon som tioåring upptäckte att tvillingbrorsans hockeyträningar var roligare. I dag är tjejen från Vallentuna inne på sin 13:e säsong. Hon flyttade till Norrbotten för tre år sedan för att studera internationell ekonomi på Luleå tekniska universitet.

Nu drömmer hon om att vinna SM-guld med MSSK Piteå, som är bara två vinster från att nå finalen.

Varje vecka tränar hon fyra pass på is, spelar i snitt två matcher och hinner med tre träningspass på gym.

– Det är klart att det finns orättvisor mellan herrishockey och damishockey, men samtidigt känner vi till förutsättningarna. Det är inte för pengar som jag håller på med den här sporten, säger Sophie Johansson.

Vad är då skälet?

– Jag älskar ishockey. Det är förbaskat kul. Det är klart att det hade varit en dröm att kunna ha hockey som sitt jobb, men samtidigt har jag skaffat mig något att falla tillbaka på den dagen jag slutar och det känns bra.

I Coop Arena är träningen över. TV-kamerorna har släckts. Det är dags för Sophie Johansson att återgå till ishockeyns bakgård, där kärleken till sporten är minst lika stark.