"Spara inte på barn som har det svårt"

Mamman som Kuriren träffar vill berätta men hon kräver att få vara anonym. Det är för sonens skull, hon är rädd för att han ska bli mobbad, för om så sker kan han inte tala om det för henne. - Han har börjat prata, men det kan vara väldigt otydligt ibland. Jag förstår det mesta han säger, men inte allt, kroppsspråket förstår jag, förklarar hon. Sonen är normalbegåvad men gravt språkstörd, att något var fel förstod hon och maken redan när han var 18 månader. Vid en kontroll på barnavårdscentralen, BVC, kunde han inte säga enkla ord som bil och boll, något som viftades bort av sköterskorna tillsammans med löfte om att det växer till sig. - Det är fel, säger inte barnet enkla ord i låg ålder måste barnet få komma till en logoped, ju förr desto bättre. Vi har flera barn som börjat prata i sen ålder så vi tog det lugnt och litade på BVC:s ord, säger hon. Två ord som femåring
När sonen blivit tre år och ännu inte pratade var föräldrarna helt säkra på att något var fel, åter begärde de hjälp hos BVC och åter fick de svaret att det inte var någon fara, talet kommer. Fem år gammal kunde han säga två ord, mamma och nä. Då först gjordes en hörselkontroll. - Jag tycker det är dåligt, vi borde fått mer hjälp. I hans BVC-journal stod det att läsa, "pratar inte, mamma orolig". Så småningom fick sonen träffa en logoped som gjorde en bedömning, det händer fortfarande någon gång ibland att de blir kallade till en logoped men då endast för att se språkutvecklingen. - När jag ber om hjälp får jag veta att det inte finns några logopeder att få hjälp av. Om vi nu som kommun har för få logopeder hur kan vi då minska talpedagogerna, ifrågasätter hon. I dagsläget träffar sonen en talpedagog i skolan en gång i veckan då han är prioriterad, men är hon borta av någon anledning blir det inget alls, för några vikarier finns inte. Talpedagogen säger att hon skulle vilja träffa sonen flera gånger i veckan, men tyvärr finns ingen tid till det. Trött och besviken
- Ska de minska antalet talpedagoger ännu mer måste de prioritera än hårdare, då kanske vår son bara får träffa talpedagogen varannan vecka. Det vill inte jag, han är 13 år och kan inte läsa och skriva. Snart ska lärarna börja sätta betyg, hur ska de kunna göra det? Framtiden menar hon är oviss, kommer sonen någonsin att få ett yrke, kommer han ens att börja gymnasiet? frågorna snurrar. - Jag känner frustration, jag är trött, väldigt trött och besviken. Att spara på barn med det här funktionshindret är dumsnålt, kostnaden kommer tillbaka fast då är den mycket större. Jag tror inte politikerna förstår hur allvarligt funktionshindret är. Hur ska jag göra för att mitt barn ska få den hjälp han har rätt till? Min uppgift är att vara mamma, inte talpedagog, inte logoped, utan i första hand mamma. Varför glömmer vi bort de här barnen? Det är svårt att begripa som förälder.

"Spara inte på barn som har det svårt"

Hennes 13-åriga son kan inte läsa och skriva. Att få talpedagoger ska bli färre väcker ilska. - De här barnen har det nog svårt, säger mamman.