För ett tag sedan hittade Inger Boström en riktig guldklimp när hon rotade igenom några gamla kartonger. Det var ett svartvitt foto föreställande några unga tjejer på en flygplats, något som kanske kan verka oansenligt vid första ögonkastet.
Men de står i luckan på Kallax och köper en biljett och mest troligen var det den så kallade standbybiljetten Hundralappen som fanns då – ett populärt färdsätt på 80-talet. Men just hur folkkärt fenomenet är än i dag skulle Inger Boström snart märka.
"Kommer ni ihåg när man köpte hundralappen och flygliftade till Stockholm", frågade hon i en grupp för Luleåbor och lade ut bilden. Efter några dagar hade nästan fyrahundra klickat i en reaktion och gillamarkeringarna rullar fortfarande in i en konstant ström. Drygt 40 personer berättar om sina egna minnen från tiden när det var möjligt att flyga från norra till södra Sverige för en ynka hundralapp.
– Det var extremt populärt. Själv har jag sovit många nätter på Arlanda, berättar Inger Boström.
Hundralappen uppstod ur en svår kris. Det svenska flygbolaget Linjeflyg hade bytt ut sin flygplansflotta med propellerflygplan till jetflygplan. Problemet var att de gick dubbel så fort och var dubbelt så stora – kapaciteten fyrdubblades alltså över en natt. Samtidigt var biljettpriserna så höga att det nästan bara var affärsresenärer som nyttjade luftvägen, gemene man åkte i stället tåg eller bil. Jan Carlzon, som var vd för Linjeflyg på den tiden, var tvungen att hitta på något för att vända sitt konkurshotade förlustföretag till en framgång. De var tvungna att locka en ny kundgrupp. 1978 införde de lågprisbiljetter, som innebar att åka på oattraktiva tider och standbybiljetten Hundralappen för ungdomar upp till 26 år.
– Vi skapade ett folkflyg, säger Jan Carlzon.
På ett år hade situationen förändrats radikalt. 125 000 resenärer flög med Hundralappen första sommaren, i stället för fem tusen som beräknat. Efter några år hoppade även flygbolaget SAS på Hundralapp-trenden. Jan Carlzon berättar att ungdomar campade på Bromma flygplats, slog upp tält och grillade korv i väntan på att få sitt nummer uppropat.
– 1978 var en trist tid i Sverige med mycket problem. Det här blev en slags injektion i samhället.
Men reste du med Hundralappen var det inte säkert att du fick en plats på planet, även om du ställde dig i kö dagen innan. Inger Boström berättar om en påsk när hon skulle hem till Luleå från Stockholm och tog det säkra för det osäkra. Ett dygn innan den tilltänkta avresan på skärtorsdagen anlände hon på Arlanda, men hon var inte den enda som hade haft samma tanke. Ett hundratal flygliftare väntade redan i spänning på att få höra sitt nummer uppropat. Efter ett tag meddelande flygbolaget att det fanns några ströplatser kvar – på annandagen. Ett gäng ungdomar gick som i tropp efter varandra mellan gaterna.
– Ibland kom någon av oss med. Men det var ju kört, minns Inger Boström.
Det fanns ingenting annat att göra än att sova över på flygplatsen. Sent på skärtorsdagen fick de veta att det fanns platser kvar på det sista flyget till Luleå som gick dagen efter. Inger Boström berättar att hon med gråten i halsen ringde till sin mamma för att be om hjälp. På den här tiden gick det inte att köpa en biljett med ett enkelt knapptryck hemifrån. Hennes mamma fick alltså sätta sig i bilen i riktning mot Kallax för att köpa en biljett till dottern nästan hundra kilometer bort.
– Det var otroligt, vilken spänning det var att flyglifta, säger hon.
Många tar upp just spänningen när de pratar om Hundralappen. "Det var lite vilt och galet", "Kom ihåg att det blev lite sport att ta mer än en nummerlapp, om det skulle dyka upp någon man kände. Så kunde man erbjuda bättre plats i liftkön" och "Drog till Stockholm för att se på bio. Lite spännande var det på söndagarna då man satt på Arlanda och ville komma hem. Ville ju inte missa skolan", minns Luleåborna i Facebook-inläggets kommentarsfält. En annan historia som dök upp bland minnena innehöll både spänning och förvåning.
– Lena sa till sin mamma att hon skulle åka till min stuga och vi hade inte ens någon stuga. I stället tog vi en nöjestripp till Stockholm över helgen, säger Helene Karlsson.
Flera flyg avgick men de då 17-åriga tjejerna kom inte med. De plockade upp en tidning och fördrev tiden med att kladda på sidorna, Olof Palme blev bland annat prydd med en mustasch. Till slut, efter en hel dag, fick tjejerna de två sista platserna till Stockholm. Direkt när Lena Andersson nådde flygkorridoren såg hon Olof Palme sitta vid flygplanets fönsterplats, med en av deras lediga platser bredvid sig. Men Lena blev nervös och vek av för att lämna platsen till sin kompis Helene. Hon satte sig ner, de hälsade. Palme tog till orda och frågade om hon reste på Hundralappen, sedan satt de i tystnad tills Lena hojtade illmarigt från andra sidan av gången:
– Ska du inte läsa tidningen ropade hon, berättar Helene Karlsson och skrattar.