Golf är ungefär som opera. Storslaget, smärtsamt, scenografiskt hänryckande. Under golfkonsertens fyra timmar finns många av operans ingredienser i spel: Wagners drama, Bizets medlidande, Puccinis passion, Mozarts tokerier och den goda människans fall som grand finale.
Nu när den norrbottniska golfsäsongen är i full sving, spelar jag rollen som bollsökandets boheme. I fjol blev det 120 rundor eller 100 mil av idogt letande i ruffar, bäckar och buskage – och i hav av brännässlor som letar sig in i kallingarna och sätter genitalierna i brand.
Nån golfens Caruso blir jag aldrig. Jag förblir en medelmåtta med en golfsving som ryms i en telefonkiosk. Mina puttar har mycket att önska, särskilt att de ska orka hela vägen fram till hålet. Och hamnar jag en tidig morgon i en sandbunker, brukar jag bli sen hem till middagen.
Men hör här: Alla som är med på noterna kan spela golf! Allt som krävs är en golfkurs (som man kan få på golfklubben) och lite tålamod (som man kan få på psykoterapisoffan). Det senare saknar de flesta golfspelare, som därför avreagerar sig självterapeutiskt. Ibland genom att ilsket krossa klubbans huvud mot en sten och därefter sitt eget mot en björk.
Fördomarna om oss golfare är lika många som det finns bortslagna golfbollar. Flera är dessvärre sanna, men en kan vi slå bort direkt: Golf är ingen överklassport. Det är länge sedan moderatbandyn förvandlades till folkrörelse. Mätt i antalet utövare är golf Sveriges näst största idrott.
Ibland kritiseras detta stora jordfräsarfrälse för sin vulgära klädsmak. Komikern Robin Williams hävdade att golf är en sport där vita män klär sig som hallickar. Sanningen är att de flesta av oss har en mycket ändamålsenlig agrar look: Svett- och lerfläckiga paltor som Röda Korset inte ens tar emot för pengar och surstinkande skor som hundar gärna lyfter benet mot.
Själva spelet bygger på vett och etikett och respekt för medspelaren. Sopran eller tenor – ung eller gammal, duktig eller dålig – är betydelselöst. Handicapsystemet ger alla samma chans att vinna. Systemet är så jämlikt att Karl Marx ibland sägs ha uppfunnit golfen. Fake, fake! Den skapades av skottarna långt innan Gustav Vasa samlat ihop dalkarlarna för att störta blodbadaren Kristian Tyrann. Och spelets grundregel skrevs för 270 år sedan: ”Spela bollen som den ligger”.
Nej, golf är ungefär det Lenin en gång jämförde religionen med, ett opium för folket. Har man en gång börjat, kan man inte sluta. Och när man hållit på några år blir bollhackandet större än livet självt:
Två äldre damer står på green för att putta när ett begravningsfölje passerar golfbanan. Den ena damen avbryter sin putt, tar av sig kepsen och låter begravningståget passera under tystnad. Golfkamraten undrar varför väninnan plötsligt blir så högtidlig. Damen tar på sig kepsen, slår sin putt i koppen och säger vördnadsfullt: ”Det är det minsta jag kan göra för honom, vi var ändå gifta i fyrtio år!”.
Sedan urminnes tider har golf varit ett gissel med magnetisk dragningskraft; Soldater smet från militära förpliktelser redan på 1400-talet för att träna driver i stället för armborst. I dag smiter folk till golfbanan med ursäkten att de ska ha kundmöte eller vabba.
Så i grunden har ingenting förändrats på 600 år. Spelarna slår fortfarande lika snett och utstöter samma kastratkväden över sina hookar, slicar, duffar, skitputtar och luftsvingar.
Likheterna är stora med operakonsten, där tragedin firar sin triumf i föreställning efter föreställning. Skillnaden är att golfspelaren alltid inbillar sig att storyn ska få ett happy end.
Trevlig sommar!