Hon växte upp med en alkoholiserad pappa som blev både elak och våldsam när han var full. Själv blev hon blåslagen redan som ettåring, men värst utsatt var Annika Klefsjös mamma. Annika minns hur hon och den jämnårige brodern Mikael på låg på helspänn och lyssnade på skriken och misshandeln när mamman trodde att de låg och sov.
– Jag ville så gärna gå ut och avbryta pappas våldsamheter. Men jag vågade inte, jag var ju livrädd, säger Annika och berättar att på morgonen vaknade hon och brodern ofta till doften av nybakade bullar och mammans enträgna försök att skapa trygghet i en värld som mest bestod av kaos.
När Annika och hennes bror var tio år lyckades de övertyga sin mamma att lämna den våldsamma relationen, men själva skulle de fortsätta att ha umgänge med sin far.
– Ett av mina värsta minnen är när jag och Mikael skulle hälsa på hos pappa. Vi var vana vid att ständigt vara på vår vakt. Den här gången dröjde det inte länge innan pappas vrede bröt ut och han hotade med att döda oss. Vi fick välja om han skulle skjuta oss direkt eller om vi skulle åka till mamma och bli dödade. Sedan skulle han skjuta mamma och sist av allt sig själv.
Det är många år sedan elvaåriga Annika Klefsjö och hennes jämngamla bror stod som fastfrusna i hallen och tryckte sig mot elementet, med hjärtat bultande av skräck. Men fortfarande vill tårarna tränga fram när hon berättar om den där dagen. I många år var Annika helt tyst om alla sina upplevelser, ingen pratade om vad de varit med om. Men när hennes pappa tvingats till ett behandlingshem för att inte mista jobbet började Annika berätta. Då var hon i 25-årsåldern.
Anhörigdagarna var en viktig del av behandlingen och hemläxan var att skriva ner på vilket sätt pappans missbruk hade påverkat henne.
– Med darrande händer och tårarna rinnande berättade jag hur pappas supande gjort illa mig under hela uppväxten. Jag hade skrivit ner allt, men berättade fritt ur hjärtat. Jag såg hur pappas ögon svartnade nästan direkt, ingenting hade förändrats trots att han fått behandling i flera veckor.
Annika växte upp med mamma, pappa och brodern, som var 11 månader äldre. Pappan var banarbetare och familjen bodde på olika orter, Kaisepakte och Bergfors, längs järnvägen utanför Kiruna.
Hon berättar om oräkneliga gånger då hon, brorsan och mamma blev utkastade ur familjens hem och hur de, timme efter timme, satt i järnvägsstationens väntsal och väntade på att pappan skulle låta dem komma in igen. Hon berättar om skriken, de fula orden och våldet som var en del av vardagen och att våldet aldrig tog slut. Annika berättar också hur hon ständigt längtade efter att pappan skulle ändra sig, att hon skulle bli sedd och älskad – och hur hon ständigt blev besviken.
– När pappa hade en ny kvinna och jag i 14-årsåldern åkte på besök med min pojkvän trodde jag att allt skulle vara annorlunda. Men medan jag diskade efter maten tappade pappa humöret och kastade ilsket sin nya sambo över stolar och bord.
Annika tänkte att det måste få ett slut. Nu var hon 14 år och måste säga ifrån. Och det gjorde hon, med följden att hon och pojkvännen blev utkastade ur hemmet.
– Jag fortsatte att hoppas på en bra relation nästan hela pappas liv, men efter att pappa fick ett utbrott under anhörigdagarna på behandlingshemmet sa till och med behandlaren åt mig att jag måste släppa idén om min pappa. Det skulle inte gå.
På behandlarens inrådan slöts ett avtal. Annika skulle endast ha kontakt med sin far om han var hundra procent nykter, annars skulle kontakten brytas.
– En vecka efter behandlingens slut ringde pappa mig i fyllan, säger Annika och skakar på huvudet.
Hennes pappa blev aldrig nykter och de bröt kontakten.
– Pappa levde i misär under sin sista tid i livet. När han var döende åkte jag till sjukhuset och satt vid hans sida. Han var knappt kontaktbar men jag pratade med honom och sa att jag förlät honom och älskade honom. Det kändes viktigt för mig. Jag vill minnas de fina stunderna när jag var liten och vi gjorde utflykter i naturen. Stunder då pappa var nykter.
Annika säger att hon aldrig lät Alicia träffa sin morfar. Hon ville inte att dottern skulle se fyllan och de svartnande ögonen. Hon skulle inte få höra de fula orden.
– Jag ville inte utsätta min dotter för det jag varit med om, och efter de där dagarna på behandlingshemmet bestämde jag mig också för att själv bli helt nykter. Jag fick lära mig att alkoholberoende är starkt ärftligt och den risken vill jag inte ta.
Det var på behandlingshemmet som Annika började prata om hur det var att växa upp med en alkoholiserad förälder och efter det har hon fortsatt att berätta.
När Annikas dotter blev äldre fick hon veta hela sanningen om morfadern hon aldrig träffat och i dag pratar Annika helt öppet om allt det svåra hon upplevt. Det gör fortfarande ont och blir känslosamt men idag använder Annika sin historia även i jobbet.
Att Annika utbildade sig i psykologi och psykiatri för barn och unga är knappast en slump, även om hon under sitt yrkesliv mestadels jobbat som ledare.
– Alla har vi våra ryggsäckar att bära på och det vi har i ryggsäcken påverkar vilka vi blir och hur vi agerar. När jag öppnar min ryggsäck och delar med mig av mitt innehåll kan det bidra till att andra också vågar öppna sig.