”Som att ha fått en biljett till himlen”

Vi har precis fikat och Mher Sahakyan placerar sin assiett mitt i en av det rutiga vardagsrumsbordets kvadrater.

– Den här ska vara här, börjar han, men flyttar sedan fatet någon centimeter mot bordskanten.

– Om den istället skulle stå här – så visst, då går den att rätta till, flytta tillbaka. Men ifall den plötsligt är här borta…

Mher flyttar fatet flera rutor bort och ställer det ovanpå sin kaffekopp.

– Då går det inte att ställa till rätta. Gapet är för stort.

Metaforen är Mhers sätt att beskriva den korruption han brukade granska som grävande journalist i Armenien. Det förtryckande system som hans familj tvingades fly när hotbilden blev för stor efter hans regimkritiska publiceringar.

– Armenien är mitt hemland, jag skulle aldrig förråda det och jag försökte göra min del för att ställa saker till rätta så långt det gick. Men det var för mycket som var fel. Regeringen och samhället var som motsatta poler.

Assietten var utom synhåll.

Det var hösten 2009 som Mher Sahakyan blev upplockad av fyra män på gatan i huvudstaden Jerevan, tagen till en tom byggnad och brutalt misshandlad. Anledningen var en artikel om hejdukarnas arbetsgivare, en armenisk parlamentsledamot, som Mher skrivit efter att denne låtit mörda hans släkting Andranik. Kidnapparna hotade att skjuta Mher i huvudet – eller att hämta hans fru och dotter och hämnas på dem inför honom – men till slut lät de honom gå, om än svårt sargad. Sedan fortsatte trakasserierna. Bland annat fick Mhers fru Gayane motta hotfulla telefonsamtal.

– Det började kännas rätt uppenbart att vi inte hade något annat alternativ än att fly.

I början av följande år sökte Mher, Gayane och då fyraåriga dottern Liana asyl som politiska flyktingar i Sverige. Men Migrationsverket tvivlade på deras historia. Första ansökan fick avslag, den andra lika så. Mher skaffade mer och mer bevisning; styrkte sin identitet som maktgranskande journalist med intyg från organisationer som Reportrar utan gränser. Lönlöst. Tolv ansökningar och tolv avslag. Framtiden var osäker, men familjen Sahakyan hann började känna sig hemma i Råneå och fick tillökning av sonen Sargis.

Sedan, fyra år efter det första avslaget, tvångsutvisades Mher till Armenien med poliseskort. Resten av familjen blev kvar i Sverige, gömda undan gränspolisen. Åtta månaderna förflöt innan Mher lyckades ta sig tillbaka till dem – och trots att han gått under jorden i Armenien blev han hittat och misshandlad ännu en gång. Vid sin återkomst, hösten 2014, sökte Mher asyl igen. Ett trettonde avslag följde.

I mer än sju år levde familjen Sahakyan under ständigt deporteringshot. Sedan kom dagen. 7 april 2017. ”Decision day”, kallar Mher den.

Vännen Jan Nyberg, gruppledare för Miljöpartiet i Luleå, ringde honom på jobbet och sa att nyheter från Migrationsdomstolen väntade.

– Jag sa att jag inte kunde avbryta min arbetsdag, min plikt. Men sedan ringde jag upp Jan igen, jag var så förväntansfull. Då fick jag beskedet. Jan grät av lycka när han berättade.

7 April, berättar Mher, råkar också vara morsdag i Armenien.

– Så att få uppehållstillstånd var min stora gåva till min fru, mina barns mor. Och min egen mor, som när hon fick veta det sa att det var den mest värdefulla morsdagspresent hon hade kunnat få – mitt liv, min säkerhet, min framtid.

En tiger kan vara född i en bur och tillbringa hela sitt liv i buren, men den kan inte vara hemmahörande där. När du väl öppnar buren kommer tigern att kasta sig ut i naturen. Ännu en metafor ur Mhers mun, den här gången ämnad att beskriva hur hemma han känner sig i Sverige. Mhers bur var den forna Sovjetunionen, som han ända sedan barndomen längtat bort ifrån. Med blicken mot Europa.

– Att äntligen få uppehållstillstånd i Sverige är som en biljett till himlen. Det kanske låter som smicker, men det är vad jag genuint känner.

Än i dag har han också en nästan omöjligt romantisk bild av det svenska samhället. Mher upplever en plikttrogenhet, en pålitlighet och en godhet i den svenska nationalidentiteten som han själv vill sträva efter att leva upp till. Och trots de sju åren av väntan, trots tvångsutvisningen, har bilden inte besudlats. Han är tacksam gentemot det svenska rättsystemet och mot Migrationsdomstolarna.

– Sverige är ett land där det alltid går att finna rättvisa, även om man får leta ett tag. Och trots att jag har fått kämpa så var det inte meningslöst.

Vad framtiden håller för Mher Sahakyan är ännu inte helt tydligt. Då hans universitetsexamen och erfarenhet från Armenien plötsligt blev betydelselösa på den svenska journalistmarknaden har han i stället haft fysiska jobb här, mest städning. Men i och med uppehållstillståndet får Mher och Gayane äntligen börja läsa SFI, och kanske tar han upp sitt ursprungliga kall då han behärskar språket nog väl.

– Jag strävar alltid efter perfektion, även när jag jobbar som städare. Och om jag ska jobba som journalist i Sverige känner jag först ett ansvar att kunna uttrycka mig på en viss nivå. Men vad jag än gör så vill jag förtjäna att vara här, vara en god medlem av det svenska samhället.