Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, säger ett ordspråk så gammalt att vi inte vet var det kommer från. I vårt land tvingas vi nog korrigera ordspråket till att säga att den sjuke åtminstone har två önskningar: att bli frisk och att i processen inte tvingas lämna hus och hem.
I artikelserien ”Skadad på jobbet” fick vi träffa Erik som skulle skickas upp på samma takåsar som han ramlat ned från, för att inte straffas ut från systemet. I veckans uppföljning, ”Jakten på de sjuka”, möter vi Karin som känner större oro för pressen från Försäkringskassan än för själva sjukdomen.
Sjukskrivningarna och sjukfrånvaron är ett stort samhällsproblem. Det är en summan av människors lidande. Det tycks vara cykliskt och kopplat till såväl sysselsättningsgraden som arbetslösheten.
De viktigaste faktorerna handlar om samspelet mellan förtidspensionssystemet och regelförändringar i sjukförsäkringen. Det handlar om arbetsmarknadsläget och villkoren på arbetsmarknaden och om olika aktörers möjligheter att utveckla sjukförsäkringsprocessen.
I den privata sektorn syns skillnaden tydlig mellan vilket jobb man har och utfallet i sjukstatistiken. Sjukfrånvaron är tre gånger så hög för arbetare jämfört med tjänstemän.
Det är en tendens som tycks relativt stabil över tid, oavsett den totala nivån på sjukfrånvaron. Kvinnor i kommunal anställning har som grupp långt mer än dubbel andel sjukfall jämfört med män i privat sektor.
Det här är förklaringar på samhällsnivån. Där finns ingen Erik och inte heller någon Karin. Där finns bara beslut om förändrade sjuklöneperioder, förstärkningar av handläggarkåren på Försäkringskassan och olika ansvar till aktörerna, som ökade sjuklöneansvar hos arbetsgivaren eller karensdagar för den som blir sjuk.
Linda Kasks och Mikael Lejons artiklar visar också dessa sidor: Det finns många fler Karin än Erik som är sjuka. Försäkringskassans statistik för något år sedan visade att det nästan är dubbelt så många Karin som Erik som förvandlas till sjukfall i statistiken.
Varje längre sjukskrivning är en tragedi i den personliga tillvaron och vi behöver titta på strukturerna för att söka sammanhang.
Våra politiker, oavsett regeringsfärg har sedan drygt 20 år tillbaka sett på sjukskrivningarna på ett likartat sätt. Regeringar har genomfört förändringar i de allmänna försäkringarna med starkt fokus på de sjuke. Karensdagar har införts och nivåerna i systemet har gått ned.
De privata arbetsgivarna har fått ökat ansvar för korttidssjukskrivningarna, samtidigt som det inte alltid kommer vikarier för de sjuka i den offentliga sektorn.
En hårdare prövning av den sjuke och fler ifrågasatta läkarutlåtanden har vi kommit till, både som följd av tuffare regler och fler anställda som ska granska de sjuka och deras läkarutlåtanden. Det minskar säkert fusket, men det blir smärtsamt tydligt när vi i Kuriren får höra människors berättelser om beslutens konsekvenser.
Vi ser en ökning av sjuktalen, men ingen har en riktig förklaring till varför ökningen sker. Det är stora skillnader mellan kvinnor och män, samtidigt som vi ser att problemen är som störst hos våra offentliga arbetsgivare.
Ändå handlar åtgärderna om att begränsa de ekonomiska konsekvenserna i statsbudgeten, istället för att söka lösa problemen där de uppstår.
Sjukskrivningarna ökar och det finns nog inte några ytterligare urholkningar av tryggheten i systemen som kan göras utan att vi måste sätta citattecken kring orden försäkring och trygghet.
Det är i de kvinnodominerade jobben i kommuner och landsting som man löper störst risk att bli sjuk. Det är i den politiskt kontrollerade delen av arbetsmarknaden som våra problem finns. Yrken där man blir sjuk oftare och svårare sjuk. Samtidigt lyser radikala förebyggande insatser, eller förändringar i offentlig sektor, med sin frånvaro.
Jag är inte sjuk, men tillåter mig att lägga till en ytterligare önskning: må de sjuka få bli friska och må de sjuka slippa vara rädda för sjukförsäkringssystemet.
Min tredje önskning är att politiken sätter in förebyggande insatser i de organisationer de själva styr. I kommuner och landsting tycks hela organisationerna vara sjuka, snarare än de enskilda människorna.