På dagtid används scenen vid stranden och sedan flyttar programmet till Vulkanscenen en bit bort. Att ha en scen med ryggen mot älven är egentligen ingen dum idé, men man får räkna med att vissa band blir småkluriga att se i motljus.
Hamngatan gör dock bra ifrån sig även när man ser Luleågänget endast i siluettform. Moa Frisk som körar och dansar (intensivt) fortsätter att ge bandet en vitamininjektion som behövs på scen. Låtarna är sköna, men utan Frisk skulle det bli för statiskt. Hamngatan är sådär lagom flummiga och passar in perfekt i Strandscenens hippiekänsla. Gänget meddelade att man inte kommer att se dem på ett helt år. Jag ser redan fram emot deras comeback.
Sångaren Rasmus Winblads roliga jam mot slutet satte punkt för Hamngatans epok nummer ett.
Industrimetalsnubbarna Raubtier från Happis drog förvånansvärt mycket folk med tanke på vilken tid de uppträdde (20:00) och vilken genre de tillhör. Deras parodiska tillvägagångssätt ger en crossover-effekt som jag uppskattar. Jag skrattar till när bandmedlemmarna sträcker upp armarna i luften för att imitera björnar i låten Skriet från vildmarken. Sådana utsvävningar efterlyses än mer. Raubtier ska vara humor och jag vill se killarna i björndräkter nästa gång. Go crazy. Det finns utrymme för det, kasta bort allt som liknar inbundenhet. De har många passande showlåtar, Achtung Panzer, Kamphund, Hjärteblod, m.fl. Skön spelning.
Musikens makt har ett festivalområde där jag gärna glider fram på. Runt halv tio såg jag inga tecken på att onyktra människor skulle invadera stället. Det är en speciell känsla att befinna sig på en festival där musiken (och klättring, volleyboll, välgörenhet) står i centrum i stället för minnesluckor.
Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén rapporterade från Eldkvarn som han berättade skulle få betyget fyra. "Plura och gänget gjorde en episk spelning inför 1.500-2.000 människor. De håller bra standard trots åldern", sa han på fredagskvällen.
Efter Eldkvarn uppträdde electronicaakten Familjen och slutligen garagerockbandet Babian, som influeras av The Hives och Bob Hund på ett särskilt lyckat sätt. Sångaren Tobias Allvin gjorde sitt allra bästa för att knocka resterna av publiken som fortfarande fanns kvar runt klockan ett.
Fotnot: Mer utförliga rapporter följer.