Det ingår i en kritikers arbetsbeskrivning att problematisera. Att bena ut upphovsmannens intention, se hur långt denne lyckats framställa denna och sedan ställa den mot gängse praxis, det vill säga huruvida det presenterade verket lyckas säga något som tidigare verk inte lyckats med. Och sedan känna efter hur pass förändrad man är efter att ha vägt och jämfört dessa parametrar.
Eller så vill man bara garva. Och det är tur, särskilt när man ska bedöma en föreställning som problematiserar och dumförklarar sig själv på en gång. De inledande tio minuterna går åt till att förklara att man är dumma stockholmare som hoppas att folk ska tycka att deras inredningsbekymmer är intressant för andra än de själva. Så i stället för att kritisera nöjer jag mig med att konstatera att något som på pappret kan verka ytligt, internt och stockholmskt faktiskt är allmängiltigt nog, även för ett pretto som undertecknad. Som skrattar förvånat, högt och rakt ut, mest hela tiden.
På två timmar hinner man fördjupa sig i allt från det hopplösa med sopsortering till vikten av att hålla sig med personliga hatobjekt för att hålla kärleken vid liv. Alla hårda omdömen om inredningsmagasin, designade golvbrunnar och feng shuibesatta köksdesigners som dessa grånade herrar fäller, vänder de omedelbart mot sig själva. Och med den äran, för det är helt rätt gjort. Det är så den tidvis så omstridda ironin man sägs representera faktiskt ser ut: allt man driver med kan och bör vändas mot en. Många missar det och ser inte skogen för alla elakheter däri.
Lindström är lite äldre än Schyffert och så spelar man sina roller i afton med: den förre lite uppfostrande och nedlåtande mot sin självutlämnande och något mer explosive kollega. Det är hela tiden extremt roligt och går extremt fort. För varje skämt jag antecknar missar jag två, så jag låter bli att försöka återberätta dem.
Det Schyffert och Lindström får sagt med Ljust & fräscht är egentligen inte så mycket om inredningshysteri och matlagning, utan att det enda man kan göra för att inte bli galen är att aldrig sluta leka.
Det exemplifieras i slutet när man lever ut en pyroteknisk rockstjärnedröm man sedan länge lagt åt sidan, för att verkligheten kom emellan. Och jag tycker det är fint, även om det låter grunt och larvigt. Sluta oroa er, för det blir ändå aldrig bättre. Ha kul så långt samvetet tillåter och stressa inte ihjäl er. Fint så.