Videon är inte längre tillgänglig
Skvalpen är sista anhalt i Luleå skärgård, 13 sjömil (24 kilometer) från båthamnen i Svartöstan som Kuriren utgår ifrån.
– Det är bara en kamel som saknas, säger skepparen Roger Nilsson när han skymtar den till synes exotiska ön.
Skvalpen sticker ut. Det finns i stort sett inga träd på den – däremot är ön täckt av sand. Dessutom går det att köra nästan hela vägen in till stranden med båt. När man står med båten bara några meter från strandkanten är det fortfarande sju meter djupt.
– Det ser ut som ett helt annat ställe än Norrbotten, säger Ronny Kallioniemi.
Det är andra gången han är på Skvalpen och den här gången har han med sig sin fru Catrin, deras son och sonens kompis.
– Det är fantastiskt, man tänker inte alls att det här är Sverige, säger Catrin Kallioniemi.
På Skvalpen häckar sjöfåglar och vadare och man också se grågäss, silvertärnor, småtärnor och roskarlar. Dessutom finns en av de enda skräntärnekolonierna i Bottenviken. Skvalpen är naturreservat och Natura 2000-skyddat. Varje år är det landstigningsförbud från 1 maj till 31 juli. Fredagen den 1 augusti var alltså första sommardagen som ön hade öppet för allmänheten.
– Att det är en stängd ö som öppnar den här tiden gör att man blir laddad att åka ut när den väl öppnar, säger Ronny Kallioniemi.
På andra sidan ön, vid sanddynerna, har familjerna Frimodig, Öhrling, Segerlund, Norberg, Sundén och Sundström samlats i sommarsolen. De har alla stuga på Lillskorvgrundet som ligger i närheten och åker varje år till Skvalpen.
– Det är lätt att stiga i land, det är väldigt mycket sand och ungarna gillar det. De badar från morgon till kväll och hittar på grejer, de kan promenera runt och njuta av att det finns vidder. Det är också långt ut i skärgården och känns verkligen exotiskt, säger Jenny Sundén.
Vid det här laget är Skvalpens säregna miljö knappast någon överraskning för henne.
– Men så kändes det inte första gången man var här. Då var det mera Grekland, säger hon och skrattar.