Vid tvåtiden på torsdagseftermiddagen, mer än fem år efter olyckan, satt Gustaf Seppelin Solli i vittnesstolen, tre meter från Nordkalks advokater.
De noterade att han hade haft skyddsdräkt i tidigare arbeten, men vid olyckan saknade han hjälm, handskar, glasögon och dräkten.
Och på åhörarplats antecknade Kari Vainio, jurist i Nordkalk, flitigt.
– Hade jag haft dräkten hade jag strukit med. Det gick inte krypa i den, och jag kröp från att det small tills jag tuppade av, förklarade Solli. Glasögon behövdes inte, bedömde han, och handskarna blev så blöta att de inte gick att ha.
Åklagaren Stig Andersson frågade om han skulle ha lytt en order om att ha grejerna på sig, om ordern getts.
– Ja, det hade jag väl.
Det här är viktigt, Nordkalk hävdar att entreprenadföretagen Empower och Luleå Industrimontage hade ansvar för säkerhet och planering, men det hade även arbetarna.
Den 1 november 2011 arbetade flera personer med att med hjälp av vatten rensa Nordkalks ugn från kalkklumpar.
- Vi fick höra att den skulle vara i drift igen inom två dygn. Det skulle gå fort, sade Gustaf Solli.
Flera av arbetarna vittnade om kaos när kalk och ånga kom ur ugnen.
– Vi stod och väntade, sedan kom dånet. Det skreks att vi skulle bort, man försökte täcka öron och mun. Det brände överallt. Till sist var det bara att bita ihop och ta sig ut. Då kröp jag och hade jävligt ont. Till sist orkade man inte mer. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Jag kände med tungan, att den vart så bränd. Nu dör jag, tänkte jag. Sedan svartnade det, berättade Gustaf Solli.
Tarmo Niva försökte också ta sig bort.
– Någon kom med Gustaf Solli. "Ta hand om honom", fick jag höra. Skinnet hade lossnat på Gustaf, berättade Niva.
– Helt plötsligt var jag i trappan, och på väg därifrån. Någon i varje arm höll mig, berättade Gustaf Solli.
De fördes till ambulansen.
– Ge mig allt, allt smärtstillande ni har. Du har redan fått allt, sade de. Sedan minns jag inget, berättade Solli.
"Någon måste ta hand om Johan", ropades det. Johan är lika med Johan Löfroth, som senare avled.
Akuten i Sunderbyn ville inte ta emot dem, vittnade en av arbetarna. Det fördröjde vården.
– De menade att vi kunde vara kontaminerade. Ingen visste vad de skulle göra, sade han. En ambulansförare bröt mot instruktionen, och åkte.
Gustaf Solli har mer än femtioprocentiga ärrbildningar på kroppen. Han har kraftig synnedsättning, och mardrömmarna kom.
– Det var skönt att få berätta, så de fick tänka efter, sade Solli efter vittnesmålet.