Irene Strålberg från Gammelstad gick kursen Skapande svenska på LTU och hade efter det ett utkast till roman i stort sett färdigt. När #metoo-kampanjen aktualiserade problemet med sexuella trakasserier på arbetsplatser bestämde hon sig för att det var dags för utgivning. Romanen, utgiven på Visto förslag, har hon kallat "Kyrktuppen – låt de fräcka stå med skam".
– Den handlar om gränsen mellan vad som ok beteende och vad som inte ok. Och vad som händer när någon, i det här fallet en populär präst, passerar de gränserna – men ursäktas för att han gör så mycket annat gott.
För romankaraktärerna som utsätts uppstår en inre brottningskamp: Är det bara oskyldigt menat? Är det bara jag som är känslig? Det känns inte bra, men andra vill slå bort det, för "han är ju bara så där" – yvig och spontan.
– Jag tyckte det var viktigt att ta upp den här subtila gränsdragningsproblematiken i romanform, säger Irene Strålberg.
Att handlingen utspelar sig i kyrkan beror på att det är den miljön hon kan bäst. Hon har tidigare både arbetat i kyrkan och varit fackligt aktivt på nationell nivå.
En annan orsak till miljövalet är att värderingsfrågorna blir ännu tydligare.
– Jag märker att folk reagerar extra mycket på att det är i kyrkan. Men det kan hända på vilken arbetsplats som helst.
Har du inte varit rädd att trampa någon på tårna?
– Jo, från början var jag jätterädd för det. Men det är en fiktiv berättelse och om någon känner igen sig som en av dem som har gjort fel i boken, så är det faktiskt upp till den personen. Dessutom skildrar jag även allt bra som görs i kyrkan.
Arbetet med boken har ännu mer fått henne att reflektera över hur man ska kunna lösa den här typen av problem på arbetsplatser.
– Det som möjliggör öppningar och lösningar både i boken och i verkligheten är att man kan prata om det, att man inte lindar in det utan vågar se saker som de är. Och att man inte faller för frestelsen att ursäkta någons felaktiga beteenden för att den personen gör så mycket bra också.
I boken råder en sorts tystnadskultur som Irene Strålberg tror är vanlig.
– Tystnadskulturen beror inte enbart på feghet eller konflikträdsla, utan också på att vi är så stressade och trötta att vi inte orkar engagera oss i arbetsmiljöproblem där vi inte själva är direkt inblandade.
Har du kommit fram till om det alltid är självklart när en person går över gränsen?
– För den som blir utsatt så önskar jag att alla ska kunna gå på sin egen magkänsla. Känns det inte bra så ska man inte behöva slå bort det, utan då var det helt enkelt inte ok för mig. Vågar man lite på den magkänslan är det enklare att reagera och säga ifrån: Du, det där du sa landade inte bra i mig! Eller: Vad tusan gör du, det är där inte ok!
För den som utsätter någon är det förmodligen sällan solklart att man är ute efter att trakassera någon sexuellt, tror hon.
– Därför är det viktigt att tala om lyhördhet. Vi har inte rätt att vara hur själviska som helst i hur vi beter oss mot andra. Är vi själva väldigt kramiga till exempel, behöver vi ändå vara lyhörda för om mottagaren verkligen vill ha en kram eller inte.
Det kan också vara individuellt var ens gränser går.
– Att någon vänskapligt lägger handen på ditt ben kanske är helt ok för dig, men skitjobbigt för en annan. Jag säger inte att det är lätt, men genom lyhördhet, tydlighet och respekt kan man lösa mycket.