Självklart vill man försvara Det fria ordet, även om bitar av den här skrattretande skrönan bara väcker samma simpla instinkter som tweets eller Facebookinlägg. Ibland vill man klicka Gilla, ibland förblir man likgiltig.
Det fria ordet är namnet på ett vänsterinriktat mediehus vars ansvariga vill väl, men förmår föga. Verksamheten är på väg mot undergång och har många likheter med verklighetens medieföretag.
Alltför många chefer, de flesta förvirrade och oförmögna att tänka nytt, kreativt och konstruktivt. De duger inte till att skapa inkomster utan ägnar sig mer och mer desperat åt att skära ned kostnader, tills mycket lite av värde finns kvar. Likaså ett antal varierat engagerade medarbetare, mer eller mindre produktiva.
In i detta vacklande korthus kliver den 25-årige kulturvetarstudenten Jonas för att göra sin praktik. Någon handledare finns inte och snart får han i stället städa och sköta telefonväxeln.
Han tar också på sig att skapa en webbsida, som ledningen förstått att företaget behöver. Visserligen saknar han kunskap, men han lyder rådet han fått av en klarsynt kollega: ”Låtsas att du kan allt, för här kan ingen någonting.”
Samma attityd ger honom ansvaret för förlagets satirtidskrift Guano, alltså fågelskit. Han lyckas hålla liv i utgivningen och bevara dess anseende tack vare bidrag från polaren och provokatören Einar Skog, vars alla utspel tas emot som lysande satir.
Johannes Klenell är till vardags förläggare på serieförlaget Galago, så det är lätt att utläsa en sympatisk självironi i den delen av hans historia. Möjligen inkluderar den också beskrivningen av huvudpersonen Jonas, som av sina chefer ses som ”en doer” och kreativ, men bara känner att han inte kan någonting och inte vet vad han håller på med. ”En jävla följare” som aldrig tänker själv, som Einar säger.
Till slut får Jonas ändå en idé. Han börjar lägga ut korta spydigheter på Guanos Facebooksida och har snart 10 000 följare. Han blir en politisk kraft och konstaterar bland annat om Sverigedemokraterna: ”Det farligaste som finns är en nörd som börjar känna sig häftig.”
Alla klick ger honom en kick och han tycker sig ha fattat hur man tar sig fram i det karga landskap som kallas sociala medier:
Konsten är att flyta med strömmen och att stryka så många som möjligt medhårs. Varken satsa eller spjärna emot, utan just bara följa med.
Snart blir han efterfrågad av cyniker som vill lära sig den nyttiga nutidskonsten att skapa polemik utan fakta, men som når ut och får spridning.
Språkligt är Klenells skröna ibland lite trivial, men rakt igenom lättkonsumerad. Det är en rolig och träffsäker nidbeskrivning av medievärlden och dagens primitiva debattklimat, där panelpladdrare och krönikörer tillåts kräkas ur sig både galla och gallimatias. Allt som räknas är förmågan att uttala sig om vad som helst, att ha åsikter och kunna leverera dem snabbt.
Vi är många som har skäl att känna oss träffade.