Skomakaren som blev vid sin läst

- Det är inte med något "äntligen!" som vi lämnar vår verkstad och yrket. Känslorna rör om inombords och det har varit svårt att säga adjö till trogna kunder som kommit med blommor, tårtor, presenter och dikter. Vi har fått många bevis för att vi varit behövda. Det har förstås glatt oss oerhört men det är alltid svårt att skiljas från något som man tycker om och många av våra kunder har blivit som vänner för oss, förklarar Per, stolt skomakarmästare, den siste av sitt slag i Luleå.

Avslutar med egna skor
När Kuriren kommer på besök pågår fortfarande aktivitet i skomakeriet. Några ännu inte uthämtade skopar står och väntar på sina ägare och i hyllan för kommande reparationer finns också skor.
- Men det är våra egna som vi nu ska ta oss tid att åtgärda, förklarar Ingrid, just i färd med att reparera ett par som inköptes i Stockholm i början av 1960-talet.
Som skomakare är man noga med att välja sina skor. Det är mäster själv ett bevis för. På hans fötter sitter ett par väldigt gedigna skor, även de från 1960-talet men fortfarande i bästa form, välputsade och snygga till tusen.

Skulle bli färghandlare
Egentligen skulle Per Johansson inte bli skomakare utan färghandlare.
- Så var det tänkt men ödet ville annat. Jag hann jobba på ett par butiker och vidareutbildade mig i Stockholm i akt och mening att seriöst satsa på det yrket. Men det hände saker i mitten av 1950-talet som gjorde att jag tänkte om. I samband med att varuhusen, Epa, Tempo och Domus tog över en stor del av marknaden kändes det lite osäkert med färghandleriet. Skor, däremot, ska alla ha så jag sadlade om. Jag bestämde mig för att invänta en lärlingsplats hos en av Stockholms mest erfarna och kunnigaste skomakarmästare, Nils Olov Karmeus. Tillfället kom och efter fyra år i lära hos Karmeus ansågs jag mogen att gå min egen väg. Hos Karmeus fick jag lära mig allt om yrket. Inte minst att alltid göra kunden nöjd och belåten. Karmeus klargjorde med skärpa att "om du tänkt att fuska med jobbet så får du vänta till den dag du är din egen. Hos mig fuskas det inte" och så var det. Det är visdomsord jag tagit till mig och alltid strävat att verka efter, säger Per.
1964 köpte Per och Ingrid sitt första skomakeri. Det var beläget i Aspudden och relativt stort. Per hade anställda omkring sig och ruljangsen gick riktigt bra. Folk reparerade sina skor i stor omfattning på den här tiden.
- Men vi hade lite hemlängtan samtidigt som min gamla mor behövde stöd och hjälp. När chansen kom och vi fick tillfälle att köpa ett skomakeri i Kalix nappade vi. I Kalix blev vi kvar i sex år mellan 1974 och 1980. Hösten 1980 fick jag möjligheten att köpa Roland Mattssons skomakeri, det vi sitter i just nu, berättar Per.

Saknas gedigen utbildning
När Per berättar om sitt yrke är det med stort engagemang. Det är ingen tvekan om att han lärt sig jobbet från grunden och det är inte utan besvikelse han konstaterar att kompetenskraven saknas i dagens utbildning.
- Inte sedan 1982 har det skett någon officiell utbildning av skomakare med kompetens. Tyvärr är kravlösheten förödande för hela skomakaryrket som sådant. Alla seriöst arbetande och kunniga skomakare får sin släng av sleven när mindre kunniga så kal-
lade "skomakare" gör kunderna besvikna.

Praktik borde krävas
- I Norrbotten utbildas "skomakare" i Hedenäset men utbildningen har alltför många brister för att bli till belåtenhet. Bara det faktum att utbildningen ligger där den ligger gör att eleverna inte får tillräckligt mycket praktik. Det säger sig självt att om utbildningen är belägen i en stad så blir underlaget betydligt större, tycker Per som också är av den uppfattningen att vi i Sverige bör ta efter den norska modellen.
- Där krävs ett års praktik innan den som har för avsikt att öppna eget får sina bidragspengar. Dom kraven finns inte här och därför genererar heller inte vår utbildning några skomakare med kompetens och med möjlighet att skapa sig den kundkrets som krävs för att driva en sund verksamhet.

Arvet går inte vidare
Per och Ingrid hoppades in i det längsta att kunna avyttra sin verkstad till en skomakare med kunnandet. Trots många annonser har ingen nappat.
- Det finns uppenbarligen inte någon skomakare i regionen som är beredd att hjälpa Luleåborna att få sin skor reparerade. Detta trots att det finns nästan hur mycket jobb som helst. En seriöst arbetande och kunnig skomakare har massor av jobb att göra i en stad av Luleås storhet, menar Per.

Mästare inte nödvändigt
Att skomakaryrket sakta men säkert är i utdöende har stått klart under många år. I början av 1960-talet var medlemsantalet, i Skomakarmästarförbundet i Sverige, cirka 2.700. På den tiden fanns också kraven på gedigna kunskaper i yrkets alla delar. Vid årsskiftet var antalet 135.
- Och då har förbundet ändå släppt kraven på mästerkunskapen, förtydligar Per.
I fredags gjorde Per och Ingrid sin sista arbetsdag i skomakeriet. I går plockades skylten "Skomakeri", ned och i dag fortsätter utstädningen. En epok ska sopas undan. Inte utan vemod och inte heller utan en tår i ögonvrån. Alldeles enkelt är det inte att stänga av en del av livet som tagit så stor plats.
- Men snart är vi igång igen, sida vid sida, i Pers föräldrahem i byn utanför Överkalix. Där staplar vi ved och lever ett strävsamt men ändå mycket gott liv, slutar Ingrid Johansson, skomakargesäll.