Skifs bjöd på musikaliska minnen

Fyra decennier med Björn Skifs Stora scenen Kulturens hus Fredag 2/2-07 21.10 (exakt!) på fredagskvällen kunde alla som hade suttit och undrat var fasiken Hooked On A Feeling (oga-chaka-oga-chaka-oga-chaka!) höll hus någonstans, i Björn Skifs generösa minneskavalkad från sina fyra decennier i nöjessvängen. Då stampades och oga-chakades den in. Med besked. Och det går aldrig att säga något annat än att det är en stor låt. Och ett gigantiskt ögonblick i svensk rockhistoria, när den i början av 70-talet placerade sig som etta på den amerikanska försäljningslistan. Visserligen bara för en enda vecka, men likafullt. Det där är fullt jämförbart med när Ingemar Johansson slog ut Floyd Patterson 1959 och blev världsmästare iu tungviktsboxning. Och i USA glömmer man inte dem som har legat etta på listorna, lila lite som man glömmer en champ i tungviktsboxning; ni kommer kanske i håg med vilken vördnad som Mike Tyson hälsade på Ingemar Johansson för ett antal år sedan? Nu markerar sig alltså Björn Skifs. Med den galanta äran, har man väl all anledning att försynt få lov att påpeka. Han gör, tillsammans med Hans Gardemars stringent eminent storspelssnärtiga orkester, två spelningar i Luleå över helgen. Den första på fredagskvällen, den andra i kväll, lördag. Bägge två sålde slut så snabbt att man knappt hann öppna biljettkassan innan det var läge för att stänga den igen. Vilket bevisar Skifs grundligt folkkära status hos den kära befolkningen. Och med introt till Säg det i toner inledningsvis leks fram på fiol släntar Skifs in på scenen, iförd klassisk Humphrey Bogart-trenchcoat och det som jag åtminstone tror är en lika klassisk Homburg-hatt. Sjungandes Varför försaka en liten stilla flirt? och så fortsätter han att tillbringa hela den första avdelningen av showen med nedslag ur det som man kan kalla The Great Swedish Songboook. Han har gjort några plattor med musikaliska vykort från förr, som har vunnit publikens hjärtan i hur hög grad som helst. Rod Stewart, ungefär jämnårig med Skifs, gjorde ju detsamma när han valde ur The Great American Songbook för tre furiöst bästsäljande plattor. Och visst vill publiken minnas med Skifs! Det här är en publik med förväntningarna maximalt uppskruvade och som verkligen vill låta sig underhållas. De applåderar kraftfullt och länge och det går för sig att kasta vad som helst mot dem, så tar de tacksamt emot det och jublar stort öevr det. En drömpublik. Och Björn Skifs vet att förvalta det läget. Han sätter sig ner på en stol och är hur naturligt avspänd som helst. En trumpetslöja lägger sig elegant sordinerat över scenariot. Och han sjunger sentimentalt om Södermalm. Nu tändas ljusen i vår lilla stad, inte som Gunnar Wiklund sjöng den men inte så långt ifrån. I mörkret med dej, En liten smula kärlek, Regntunga skyar. Skifs går småvisslande över scenen och är en en självklar crooner, när det behovet föreligger. I början av andra akten, när gången redan var nogsamt krattad, satt hela gänget i en lång rad på scenen och exemplifierade med Slamcreepers gamla 60-talshit Mr. Personality Man. Visst: man minns den från Tio i Topp. Visst gör man det. Sedan revs det av en radda låtar från förr, som absolut fick publiken att applådera sig till skavsår i händerna men där Skifs knappast nådde fram till interpreterns fullständiga roll utan mest nöjde sig med att enbart vara en coversångare av sånt som Blueberry Hill, Keep On Running, Only Sixteen, Bad Moon Rising och Hey Jude. Ett oväntat men mycket övertygande djungelvrål från den dansant begåvade trummisen piggade också upp. Sedan blåstes det upp till en storm med Some Kind of Wonderful och Can I Get A Witness, tiden förmåddes att plötsligt stanna till med Håll mitt hjärta, det skämtades och berättades hsitorier med verklig proffsfeeling och det blev Härligt, härligt men farligt, farligt och gitarristen Magnus Bengtsson lirade virtuost livsfarligt bra och plötsligen förvandlades hela bandet till en kör-kompande doo-wop grupp och så var det då dags för Hooked On A Feeling och vår man visade att han behärskar fullt godkända höftvrickningar fortfarande. Om Björn Skifs hade bott i USA hade han haft stadiga engagemang i Las Vegas, Atlantic City eller Lake Tahoe. Men nu bor han i Sverige och åker artigt omkring och gör publiken lycksaliga med sin översvallande generösa och professionella show. Ni som har biljetter till kvällens föreställning kan betrakta er som vinnare.

Skifs bjöd på musikaliska minnen

Björn Skift tog i så att slipsknuten löste upp sig under showkväll med musikaliska minnen. Oga-chaka var måste-låten för kvällen, men Skifs har en enorm spännvidd. Han vann recensenten Rolf Nilséns hjärta, liksom publikens.