Skam den manskör som ger sig

Vi är en vecka in i januari. Den bleka midvintersolen som äntligen börjat visa sig har redan sjunkit ner bortom Kallaxheden. Det skymmer på när publiken kommer till Kulturens hus där Peter Mattei och Lunds studentsångare vill bjuda på en uppfriskande vårkonsert mitt i den bitande vintern.
Konserten handlar om längtan, berättar den korist som fungerar som presentatör, efter att studentsångarna klämt i med Längtan till landet (eller Vintern ra´, som de flesta känner den som). Därefter kommer som på ett pärlband de klassiska vårsånger som brukar ljuda vid valborgsmässoeldarna. Det är en njutning att få höra en så välljudande manskör framföra dem, men trots den humoristiska ansatsen känns det ändå en aning malplacerat. Det är som att sinnena, nyss vaknade från decembersömnen,  ännu inte är redo för Glad såsom fågeln.
Men skam den manskör som ger sig. Lunds studentsångare har bestämt sig för att sjunga så att isen går upp på Luleälven och midnattsolen återvänder. Fortsättningen på konserten är en ren fröjd och hur rätt som helst. Manskörer kan många gånger vara både sega och alltför pompösa, men icke denna kör. Andrabasarna rör sig lätt som nyvakna ekorrar och förstatenorerna drillar som lärkor i solsken. Studentsångarna har mycket på sin känslopalett och förmår också uttrycka det i musiken.
Med Gustaf Frödings dikt Kung Liljekonvalje får studentsångarna publiken till fullo i sitt varma grepp. Traumlicht av Richard Strauss smälter hjärtan och i Alfvéns Gryning vid havet förmedlar kören skickligt alla nyanser, från skiraste piano pianissimo till dundrande forte fortissimo. 
Peter Mattei tar också varma grepp med  Stenhammars tonsättningar av  Bergman-  och Frödingdikter; Positivvisa, Gammal nederländare och Lycklandsresan.  Han är en riktig historieberättare, denne Peter. Hans vackra stämma är oemotståndlig; så lätt och rörlig och samtidigt så fast fokuserad. Peter Mattei tycks ha sådan kontroll på sitt instrument att han helt enkelt bara kan slappna av och låta musiken flöda. Tillsammans med studentsångarna framför han andlöst vackert bland annat Dan Anderssons Helgsdagskväll i timmerkojan och en skotsk folkvisa i tonsättning av Vaughan Williams.
Extranumrena är många. Entusiasmen är stor både på scen och i salongen. Vi är alla värmda av en underbar konsert och det är nästan så att man tänker sig att vattnet i Norra hamn ska glittra mot en när man kommer ut. Men nej, än så är det långt till vår…. närmast har vi den strålande vårvintern att längta till.