Det hela kom på tal i fjol i samband med hennes födelsedag. Sara Arnia skulle fylla 85 år och vi från tidningens sida ville ha med henne i en liten intervju kopplad till födelsedagen. Det visade sig dock vara svårt, för hon var i skogen. Men vi hann prata lite snabbt på en risig lina.
– Jag är i skogen ser du, och letar bär. Jag älskar att vara här. Jag vill dö här! Kan det finnas någon skönare plats att dö på än skogen?
Det där ville man ju redan där och då veta mer om, men den taskiga täckningen tillät inte det. En snabbis till telefonintervju blev det.
Och Sara Arnia gick mot sin 86:e födelsedag i livet. På tidningen poppade tanken upp igen: Kanske vi skulle ta och fråga Sara Arnia om hon kan tänka sig utveckla de där tankarna om döden i skogen?
– Jovisst! Jag vet en fin skog vi kan åka till, blev hennes blixtsnabba svar.
Bra! Vi tog gemensam bil och styrde kosan söderut, till Håkansö utanför Piteå där Arnia har ett hus. Ett gult, gulligt ett med brutet tak, ladugård på tunet och skogen runt om.
– Jag brukar köra hit själv från Luleå. Det tar ju bara en halvtimme. Men i år är nog sista sommaren jag kör. Du vet, när man inte kör så ofta blir man lätt spänd.
Huset är henne väldigt kärt. Här spenderade hon och konstnären Toivo Lundmark många av de 27 år de fick tillsammans. Han dog 2011 men är högst närvarande i huset med sina träskulpturer.
– Jag lever ju själv nu och det gick väl bra fram till för fyra år sedan. Då slutade jag på teatern och i en smäll var hela mitt sociala liv borta. Jag har aldrig haft mycket folk hemma, har inte haft behov av det i och med att teatern var och är en så social plats. Men nu, när de mötena inte finns, blir det väldigt trist.
Hon berättar att hon aldrig varit någon föreningsmänniska eller haft särskilt många vänner.
– Det senaste året har varit tufft. Jag har aldrig känt så mycket deppighet i hela livet, inte ens när jag gick igenom mina två cancerperioder. Men coronan, den tog hårt.
Vi talar om cancern som först tog en tårtbit av hennes ena bröst och sedan gjorde att hon var tvungen operera bort hela det andra, om hur hon flugit lätt genom de perioderna, aldrig varit direkt rädd för att dö eller ängslig för vad som komma skall.
I min värld tänker jag att du, som var krigsbarn och kom med lapp runt halsen från Finland när du var fem, måste ha levt med dödsskräck väldigt tidigt. Det stämmer alltså inte?
– Nej, nej. Jag var som sagt var bara fem år, och det var för väl. Hade jag varit runt nio-tio år hade jag förstått betydligt mer och då hade nog smärtan och rädslan varit djupare.
Hon kom aldrig att återkomma till sin ursprungsfamilj utanför Jyväskylä. Den bas hon fick i livet fanns i Prinsnäs utanför Råneå. Goda, snälla människor med massor av trygghet, mat och djur omfamnade henne. Hon fick det hennes finska mor sagt hon skulle få; mat och snälla människor.
– När kriget var slut skulle vi krigsbarn tillbaka. Det var fruktansvärt. Jag hade glömt all finska, skrev jag hette Björk i efternamn som min svenska fosterfamilj, inte Arnia som min finska.
Hon grät, hon grät, hon grät, men tillbaka bar det. Däremot inte hem till biologiska familjen utan till en moster och hennes man i Helsingfors. De var båda tvåspråkiga så Sara kunde prata både svenska och med tiden även finska med dem.
– Min biologiska mor tänkte till där. Det hade varit svårt för mig vända hem utan språket. Min moster med man fick dessutom aldrig några barn själva, och jag trivdes där.
Att göra en intervju med Sara Arnia är som att göra sju. Hon är ett levande berättarpaket som ständigt målar nya bilder av livet. Men nu möts vi ju för att tala om döden, och om att dö i skogen. Vi lämnar gula husets ljusa kök och beger oss ut.
– De här skogarna runt Håkansö är så ljuvliga. Här finns myrar med tranbär och ris fulla av blåbär och lingon. Jag plockar frysarna fulla och ger bort till folk.
I år har det inte blivit någon tur ut på barmark, senast hon var i skogen här var där skare. När vi kommer ut jublar hon:
– Känner du?! Dofterna! Och fåglarna!
Det är som om hon blir berusad och lugn på samma gång. Glädjechock. Det är svårt tro hon fyller 86 i år. Den lilla kroppen tar sig så lätt fram i de fladdriga stövlarna.
– Det är så mycket som lever här. Träden, fåglarna, vinden. Det sjuder av liv. Och man börjar andas. Så, det vore ju verkligen helt underbart att få dö bland mossor, lavar, ris och liv istället för i en sjukhussal bland massa slangar in i en. I skogen finns livet och där vill jag dö.
Vad tror du händer efter döden?
– Min mamma i Finland var ateist och kommunist. Jag är inte heller troende, men jag ser framför mig hur man hamnar i något slags svävande läge där när döden kommer. Man kan gå in och ut ur olika situationer, möta en och möta en annan, cirkulera runt tills man känner vilket håll man ska gå. Låter det flummigt? Det kanske det är. Men jag tror det blir spännande.
Spännande är ordet. Spännande är hela hon. Sara Arnia som bjuder på sig själv vid såväl köksbord som i skog, som ligger ned och leker fridfullt död i skogen en vanlig onsdag i juni. Hon är lekfull hela hon, och full av humor.
– Utan humorn går det inte att leva. Utan humor inget liv, säger hon och slår ihop stövlarna i ett lite språng, gör en grimas med busiga ögon och en tumme upp i farten.
Sara Arnia, sex år? Nej, snart 86, och evigt levande.