Vare sig man går igång på Sten & Stanley, Metallica eller Jean Banan finns det förmodligen nästan ingen som inte går omkring med lite bakgrundsmusik som komp till vardagslunken. Öronmask kallas det visst också, när en efterhängsen refräng eller lättrallad strof har parkerat mellan öronen någonstans och vägrar flytta på sig. Det är inte alltid favoritmusiken man tvingas lyssna på eller ofrivilligt nynna, och var mans eller kvinnas repertoar rör sig nog i vida svängar utanför det ordinarie och mer aktiva låtvalet.
Själv har jag väldigt lätt för att anfäktas av allehanda virusliknande slagdängor och reklamjinglar. Mekaniskt trallar jag på gamla godingar som ledmotivet ur Hylands hörna nästan lika ofta som jag och min närmaste omgivning får dras med TV-reklamens snärtiga små budskap när de i tid och otid, enkelt och utan motstånd, slipper ur mig på ett sånt sätt att jag borde kunna ta betalt.
I de här fallen är musiken fullkomligt befriad från fördomar och rör sig som ett väsen ledigt mellan generationerna och ignorerar totalt eventuella sociala eller kulturella olikheter. Ofta bär den också med sig ett budskap som det är fullkomligt ovidkommande om man stöder eller inte. En låt som vill parasitera gör ingen skillnad på hög eller låg, gammal eller ung, stark eller svag. En melodi som vill överleva har inga begränsningar och inget samvete. Den kan landa varhelst den vill och bosätta sig valfri tid innan den målmedvetet gnolar vidare till en ny värd att poppa loss hos.
Förvisso har vuxna en del hämningar och självkontroll som kan påverka somliga låtars väl och ve.
Att höra små, söta barn med inlevelse sjunga refrängen i Mikrofonkåt på samma otvungna sätt som de sjunger Idas sommarvisa är inte alldeles lättsmält men att själv, med ett naturligt och avslappnat sound, höra sig själv göra detsamma, funkar inte riktigt. Ändå försöker hjärnans inbyggda ipod få en att fortsätta till varje pris. Det resulterar i att man strax går omkring och hummar på en fullkomligt obegriplig och förmodligen rätt entonig låt bara för att om möjligt kunna censurera texten – mer för sig själv än för sin omgivning.
Det finns nästan alltid ett tema som passar. Daggstänkta berg eller High chaparall kan dyka upp under en skogspromenad och möjligen kan man ibland tycka sig höra Monica Törnells beslöjade stämma när man promenerar en kulen kväll i Norra hamn. Visserligen väljer mitt undermedvetna inte alltid det mest självklara – men kanske finns det ett syfte med att jag i hjärnan måste göra hisnande språng mellan oktaverna tillsammans med Whitney Huoston eller Barbra Streisand precis innan jag ska sova, vad vet jag. Men jag vet i alla fall att damer med pipor av den kalibern avfärdar man inte så lätt.
Ibland händer det också att man går och lägger sig med en låt och fortfarande har den ringandes i öronen i samma ögonblick man vaknar. I de fallen har förmodligen personalen på hjärnkontoret haft viktigare saker att bearbeta under sömnen än det randomuppspelningen under dagtid har ställt till med. Visst kan man bli galen för mindre men när det händer tar jag det nuförtiden för gott att helt enkelt kapitulera. Så illa är det ändå inte. Alternativet är att det blir helt tyst därinne – och då vet man ju vad timmen är slagen ...