Röntgenbild som togs av Marianne Sandströms vänsterben där det brutna vadbenet syns strax under knäet.
– Det var ren tur att jag själv åkte ned och såg till att jag fick hjälp. Jag hade kunnat få amputera benet, jag hade till och med kunnat dö om de här blodpropparna hade vandrat vidare i kroppen, säger Marianne Sandström som är gruppledare för Sverigedemokraterna i region Norrbotten och advokat till yrket.
En ultraljudsundersökning som gjordes i Stockholm visade att hon hade en djup ventrombos, en blodpropp, vid vänster knä och flera tromber i underbensvenerna.
Allt började med att Marianne Sandström ramlade från en trappa och skadade vänster ben.
– Jag trodde först att jag stukat benet eller något, men dagen efter smällde det till ordentligt när jag belastade benet. Jag åkte till Kalix sjukhus, fick benet gipsat och röntgat. Så långt var allt bra, jag fick veta att jag skulle bli opererad inom en vecka, berättar Marianne Sandström.
Hon hade fått en fraktur på vadbenet i vänster ben, benbrottet satt högt upp på vadbenet. Hon fick sprutor mot blodpropp och tid till ortopeden på Sunderby sjukhus den 24 juli.
Marianne Sandström hade förberett sig för att bli opererad på Sunderby sjukhus.
– Sedan undersökte de bara fotleden och var inte alls brydd om benet. Jag fick veta att det var något missförstånd, jag skulle inte alls opereras eftersom jag inte brutit fotleden, säger Marianne Sandström.
På Sunderby sjukhus togs gipset bort och ersattes med en så kallad walker-stövel. Hon blev instruerad att belasta det brutna benet så mycket som möjligt. Kanten på gipsningen hade tryckt mot frakturen och det blev bara värre när hon fick på sig walkerstöveln.
– Jag hade ju så fruktansvärt ont, jag kunde inte gå till taxirummet. En man som hade opererat ögat kom rusande med rullstol när jag stod och grät, säger Marianne Sandström.
Senare samma dag ringde hon till Piteå sjukhus för att få tid hos ortoped för en second opinion, hon ville att en läkare skulle undersöka frakturen eftersom hon hade så ont.
– "Vi har inga besökstider nu, du kan få komma om två veckor" sade de till mig.
Dagarna efter besöket i Sunderbyn fick hon ännu mera ont.
– Benet blev blått, jättesvullet och jag tappade känseln i tårna. Hela benet krampade, framförallt på nätterna. Så fort jag belastade benet gjorde det jätteont.
Marianne Sandströms svullna vänsterben. Hon fotograferade sina ben 27 juli då hon tog bort walkerstöveln från vänsterbenet, eftersom hon hade så ont av den.
Marianne Sandström berättar att hon åkte till akuten på Skellefteå sjukhus, hon var till sjukgymnast i Överkalix och till läkare på hälsocentralen i Överkalix. Läkarna läste hennes journal och nöjde sig med bedömningen som gjorts på sjukhuset i Sunderbyn och ansåg att hon skulle kontakta Sunderbyn.
Marianne Sandström berättar att hon gått med i en patientgrupp på internet.
– Det är en ovanlig fraktur som jag har och jag är en sådan som vill att allt ska gå så smidigt som möjligt. Så jag gick med i en supportgrupp, en amerikansk sådan, för jag fick ju inga träningsprogram heller i Sunderbyn.
– Jag lade upp någon bild och frågade, ska det vara normalt att man har så fruktansvärt ont när man belastar benet?
En medlem i supportgruppen berättade om symptomen på djup ventrombos och Marianne Sandström kände igen symptomen; smärtor vid belastning, svullnad, domningar och kraftiga svettningar.
Hon bestämde sig för att flyga till Stockholm på egen bekostnad, för att få en second opinion.
– Jag gjorde bedömningen att det enklaste var att åka ned och sätta mig på en akutmottagning i Stockholm, säger hon.
Hon åkte till S:t Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Först fick hon morfin mot smärtorna i benet, dagen därpå muskelavslappnande medel som inte hjälpte mer än fyra timmar.
Marianne Sandström fotograferade sitt svullna vänsterben när hon låg på S:t Görans sjukhus i Stockholm. En ultraljudsundersökning visade att hon hade fått en djup ventrombos i vänster ben plus flera proppar i underbensvenerna.
Då åkte hon till Södersjukhuset där hon inte tillät läkarna att läsa hennes journal utan propsade på att de skulle göra en självständig bedömning av henne. Där tog de EKG på henne och hon blev inlagd på en hjärt-lungavdelning.
Måndag den 5 augusti hade hon beställt ett specifikt blodprov via Blodkollen.se som hon betalade själv.
– Jag börjar bli frustrerad över att de inte kollar efter blodproppar. Jag åker till Karolinska och tar det här D-dimerprovet som det heter. Då ser jag att värdena är förhöjda.
Nivån av D-dimer i blodet är normalt mycket låg, men ökar i samband med djup ventrombos och lungemboli (blodpropp i lungan). Nivån kan också stiga om man har en infektion i kroppen eller är gravid.
– Då först får jag den här hjälpen, man kollar benet med ultraljud.
Ultraljudsundersökningen som görs på S:t Görans sjukhus visar att hon har blodproppar i vänster underben och en djup ventrombos i knähöjd på vänster ben.
– Den hade kunnat leda till att jag hade behövt amputera benet, säger Marianne Sandström.
Var i den här långa vårdkedjan tycker du att det gjorts fel?
– Från första början på Sunderby sjukhus, att jag inte fick en ordentlig undersökning där. Att man inte tog mig på allvar när det gäller smärtorna.
Marianne Sandström fick tid på ortopeden på Sunderby sjukhus den 24 juli. Läkaren undersökte fotleden men inte frakturen högre upp på hennes ben. Det blev ingen operation eftersom fotleden inte var bruten.
I hennes journal står det på flera ställen att hon söker vård eftersom hon är missnöjd med bedömningen som gjorts på ortopeden på Sunderby sjukhus.
– Hela tiden har man fallit tillbaka på den bedömning som har gjorts i Sunderbyn och att jag varit missnöjd med den bedömningen. Det tror jag verkligen har legat mig i fatet, att jag har setts som en missnöjd patient som vårdshoppar eller vad man ska kalla det, säger Marianne Sandström.
Hon har blivit ordinerad blodförtunnande medel i tre månaders tid. Marianne Sandström har gjort en anmälan till patientnämnden.
– Man måste stå på sig och jag vet ju att det finns folk som inte klarar av det av olika anledningar, det är ju mentalt uttröttande. Man måste ha vissa ekonomiska resurser för att kunna flänga omkring och så måste man vara tillräckligt mobil för att kunna röra sig.
– Alltså det krävs så himla mycket av en enskild person, jag skulle säga att det är orimligt. Att ens tänka sig att någon ska orka hålla på så som jag har gjort. Det är ju ett väldigt högt pris man får betala om man inte orkar, säger Marianne Sandström.
Mats Lundin, divisionschef för Länssjukvård 2 säger att han inte kan kommentera enskilda fall. Generellt gäller att patienter som inte upplever att de fått den vård som de förväntat sig ska vända sig till patientnämnden med en anmälan.
Mats Lundin är chef för division Länssjukvård 2 där ortopedin ingår. Han säger att han varken kan eller får uttala sig om enskilda fall, men lämnar en generell kommentar.
– Om hon upplever att hon haft problem och inte fått den vård hon förväntar sig, det är att man vänder sig till patientnämnden. Det tänker jag är viktigt att man återkopplar dit, för då finns möjlighet att göra det bättre för både henne och andra. För då blir det också en utredning gjord från oss, säger Mats Lundin.