Motorbullret är ettrigt enträget. Det tjuter om däcken när 8-årige Alftons Lithner svänger ut på raksträckan och lämnar ett sandmoln bakom sig.
Pappa Robert Lithner riktar hela sin koncentration mot karten som försvinnande snabbt blir allt mindre i synfältet.
Lillasyster Novalies blickar är mer längtansfulla. Åldersgränsen för karting är sju år. Först om ett år blir det hennes tur.
– Det är kul att köra fort, berättar "ettagluttaren" Alfons som för dagen valt bort fotbollsträningen med Rutviks SK.
På vägen ut mot Luleå Airport ligger kartingbanan. Den byggdes i mitten på 1970-talet och var ursprungligen avsedd till att vara en halkbana för Vägverket.
Den asfalterade körbanan mäter 690 meter.
– Det är bra, men kanske lite för kort. Landets bästa banor är runt 1 000 meter. Vår bana hade också behövt vara lite bredare för att vi skulle kunna ta emot större startfält, berättar Johan Hedqvist, som är ordförande för Luleå motorsällskap.
Det är en solig kväll i mitten av maj. Det vilar en otålighet bland de närvarande kartingfamiljerna.
Någon liknar säsongsstarten vid ett kosläpp. Rivstarterna vittnar om en uppdämd entusiasm.
– Det brukar alltid vara någon som återvänder till depån direkt efter att ha upptäckt att ett av hjulen inte är ordentligt fastskruvad. Alla har bråttom för att komma i väg, berättar Johan Hedqvist.
– Vi har nog varit här varenda kväll under den senaste veckan. Mina grabbar har redan hunnit köra 300 varv, berättar pappa Mattias Fredriksson som är kvällens träningsledare.
Art Ingels i Kalifornien, USA kunde nog inte förstå vad han satte i gång 1956, när han svetsade ihop några rörbitar och kopplade på en gammal gräsklipparmotor samt fyra överblivna skottkärrehjul.
Han valde att kalla sin skapelse för go-cart. Det engelska ordet cart betyder enklare kärra.
Inom två år rullade den första fabrikstillverkade kärran ut på den amerikanska marknaden.
I dag har sporten spritts över världen. Den är nog allra störst i Italien, där det finns banor som håller öppet året runt.
I Sverige är den förknippad med en viss sockerbagare från Örebro. På 1960-talet skruvade konditorn och bilmekanikern Bengt Peterson ihop en kart till sin son.
Resten är historia. Ronnie Petersson (1944-1978) blev Sveriges bästa formel 1-förare genom tiderna.
Kartingbanan i Luleå har mycket gemenamt med andra banor runt om i världen. Här kan både föräldrarna och barnen rabbla förarnamn tills öronen ramlar av.
– Alla här bär på drömmar om formel 1. Det hade jag också. Det är inte så konstigt eftersom det här är den enda vägen som bär till formel 1. Det spelar ingen roll hur bra du är i andra bilsporter. Alla formel 1-förare har varit framgångsrika i karting. Det handlar om att nöta och nöta tills allt sitter i ryggmärgen.
Johan Engqvist började köra i nioårsåldern. Han var länge intresserad av motocross, men ändrade riktning i samma ögonblick som han hamnade i en sittbrunn för första gången. Från den stunden fanns det inga andra alternativ.
Han fascinerades av duellen mellan formel 1-essen James Hunt och Niki Lauda mot slutet av 1970-talet.
– De var på många sätt varandras motsatser. James Hunt var en gamäng och en player, medan perfektionisten Niki Lauda var exakt i alla moment av sin körning.
I 18-årsåldern tog livet en annan kurs, men på senare år har han återupptagit kontakten med sporten.
Ett skäl är att backa upp dottern Cecilia Hedqvist som 14-åring siktar på att kvala in till höstens VM i Kristianstad.
Vid återkomsten väckte också liv i ett bortglömt minne.
– Det gick inte att stå emot. Jag var tvungen att köpa en kart till mig själv. Direkt när man hör motorbullret stiger pulsen och man känner hjärtats slag. Det finns ingen upplevelse som är bättre.
I dag har kartingsektionen ett 20-tal förare i Luleå. Den äldste är 45 år och heter Johan Hedqvist.
Han är rejält andfådd efter årets första varv.
– Det blir en anspänning. Man spänner hela kroppen. Det kändes lite skakigt i början. Jag tog nog i lite för hårt i kurvorna, men känslan kom tillbaka efter några varv.
Strax intill tar 10-årige Emil Nilsson på sig en blå overall. Det är andra gången som han besöker gokartbanan.
– Det var som att tutta på en bensindunk. Vi var tvungen att komma tillbaka, säger pappa Jan Nilsson skrattande.
Strax senare kommer fyra karter på strikt led, när kvällens nykomlingar skolas in av bröderna Felix och Emil Nordberg i det perfekta vägvalet.
Efter två varv återupptas brödraduellen. Förra året var det storebror Felix som drog det längsta strået.
– Det är nog inte så dumt att båda tävlar i samma klass. Det innebär att jag kan koncentrera mig på en klass, men sedan sporrar bröderna varandra något oerhört. Varje träningspass är som en tävling, skrockar pappa Mattias Fredriksson.
I dag ser sporten två växande trender. Det ena handlar om ett ökande antal inomhusbanor som visserligen är för korta för vinterträning, men som i stället kan bli en inkörsport till sporten.
Det andra är att det blir allt fler medelålders män på banorna. Det kanske inte är att undra över. Numera är det inte längre tillåtet att ställa upp med ett hemmabygge i karting utan det handlar uteslutande om fabrikstillverkade fordon.
Kostnaden för de små kraftpaketen som accelererar snabbare än en Ferrari och har samma väghållning som en formel 1-bil ligger på från 10 000 kronor upp till 70 000 kronor.
Pappa Robert Lithner anser inte att det är dyrt.
– Det är en billigare sport än både ishockey och ridning. Dessutom handlar det om en liten skaderisk för att vara en motorsport.
Karting är en av få sporter där pojkar och flickor tävlar på lika villkor.
– Vi gör ingen skillnad mellan könen, men vi ser samma mönster som i trafiken. Tjejer tar färre risker och kör lite mer eftertänksamt. Det brukar löna sig ibland. De drabbas sällan av tidstillägg för att de har kört på någon konkurrent, säger Johan Hedqvist.
Trots den sena säsongsstarten kan Luleå Motorsällskap i år skryta med att ha fostrat tre förare i STCC-cirkusen.
Philip Morin kom trea i vårens första tävling på Mantorp. I startfältet fanns även syskonen Andreas och Jessica Bäckman.
– Det är ett bra kvitto på vår verksamhet. Vi slår ur underläge i konkurrensen med södra Sverige. Om man vill satsa måste man söka sig söderut för att få större möjligheter till träning, men jag tror att tack vare vår bana lyckas vi få fram duktiga förare som vunnit både SM och RM. Många banor i södra Sverige har mycket gummi i asfalten vilket ger ett automatiskt bra fäste. I Luleå är asfalten torr, vilket innebär att våra förare tränar upp en bra teknik. De blir duktiga på att köra, helt enkelt.