Eftersom hon jobbat inom vården och haft hand om demenssjuka visste hon vad som väntade. Diagnosen fick Eva vid 57 år ålder. Länge ville hon hålla det hemligt för vänner och grannar.
– Det var ett slag i ansiktet när hon fick diagnosen, varför skulle just jag få Alzheimersgubben i mitt huvud frågade hon, berättar Christer.
Som ordförande i Luleå demensförening är han van vid att berätta deras historia. Men det är många som skäms för sjukdomen, både drabbade och anhöriga. Christer Gustavsson tycker att det blivit lättare för folk att prata om det med åren men fortfarande finns det tabun.
– Det är konstigt, det är ju en sjukdom och inget man kan rå för.
Under de första åren kunde Eva bo kvar hemma, först hade de hemtjänst och sedan personlig assistans. Sedan några år bor hon på ett demensboende. Deras liv som aktiva pensionärer blev det inget av. Christer besöker Eva varje dag, tar ut henne i luften och hjälper till med matning.
– Så länge hon känner igen mig tycker jag att det är värt det. Personalen är jätteduktiga men det behöver vara fler, så att de boende alltid kan känna sig trygga.
För den som lever nära en demenssjukdom kan det vara en lättnad att prata med andra i samma situation.
– Man slipper ta om hela historien, de vet vad det handlar om. Jag har också fått många goda vänner genom föreningen.
Att anhöriga står på sig tycker han är viktigt, att ställa krav för sin anhöriga och se till att de följs. I demensföreningen finns det möjlighet att gå en anhörigutbildning, där lagar och rättigheter gås igenom och tips ges om vilka vägar det finns att gå. Christer fortsätter att ställa krav på förbättrad demensvård för unga. Särskilda boenden och aktiviteter för den yngre åldersgruppen borde finnas tycker han.
– Det skulle behövas, man borde inte blanda unga dementa med äldre som är sjuka, säger Christer Gustavsson.
josefin.silverberg@kuriren.com