Saris tuffa väg mot toppen
Höga berg och funktionshinder brukar inte vara någon bra kombination men för Sari Paananen, 39, Luleå, är tanken på att bli den förste rullstolsburne att ta sig upp på Kebnekaise ett högst påtaglig projekt.
- Det här är en gammal dröm, ett äventyr, säger hon.
- Det här är en gammal dröm, ett äventyr, säger hon.
- Det var en upplevelse, en jäkligt kul upplevelse, säger hon och skrattar.
Den fysiska träningen är förstås A och O om man ska ha en chans att nå upp på Sveriges högsta berg (drygt 2.100 meter över havet) och det gäller förstås även Sari Paananen. Fyra gånger i veckan kavlar hon upp ärmarna för träningspass som brukar ta en dryg timme i anspråk.
Tre gånger i veckan krånglar hon sig in och ut ur sin handikappanpassade lägenhet och i och ur sin lika handikappanpassade bil för att ta sig från bostaden på Hertsön till gymmet i Porsöhallen. Där väntar den personlige tränaren Tomas Nilsson och ett tufft styrkepass. Bröstmuskler, armmuskler, rygg och axlar får sig en genomkörare, ett måste inför det kraftprov som väntar.
Det fjärde passet kan hon genomföra i hemmet. En så kallade armcykel ser till att förbättra Saris kondition. På somrarna tränar hon gärna genom att flänga runt Hertsön i sin egen rullstol.
Totalt slut i kroppen
Förra gången tog Kebnekaiseäventyret slut 400 meter från toppen.
Anledningarna var flera.
- Det var ett skolprojekt den gången och jag hade inte så mycket tid på mig för förberedelser. Dessutom visade det sig att den utrustning jag använde inte var riktigt anpassad för det den skulle hjälpa till med, säger Sari.
Efter nio dagar på fjället var hon totalt slut i kroppen och dessutom frusen.
- Allvarligt talat så hade jag dessutom inte tränat så mycket som jag behövde den gången, säger hon.
Trots att det inte gick att nå målet är hon inte besviken och hon ser det inte som ett misslyckande.
- Nu vet jag att det går att bestiga Kebnekaise om man är rätt förberedd.
Helikopter till fjällstationen
Rullstol uppför Sveriges högsta berg - det går väl inte, kanske någon tänker och visst är det korrekt. Vid Sari Paananens rekordförsök är det flera olika slags "fordon" som används, dock inte rullstol.
Först åker hon och hennes hjälpredor bil upp till Nikkaloukta. Därefter är transportmedlet helikopter till Kebnekaise fjällstation men sedan är det muskelkraft som gäller. Sari ska dra sig upp efter ett rep, hela vägen till toppen är det tänkt. Repet spänner tre av hennes medhjälpare upp allt eftersom hon avancerar mot toppen.
- Den första biten kommer jag att använda en slags kälke med skidor på och när vi närmar oss toppen måste jag flytta mig till en klättringspulka eftersom det är brantare där, säger hon.
Det är elever på svets- och plåtutbildningen på Laestadiusskolan i Pajala som ska tillverka kälken.
- Kul att jag får hjälp av elever på min gamla skola. Jag kommer att åka upp dit för att träffa dem, säger hon.
Förlamad i underkroppen
Vid försöket 1998 var utrustningen som Sari använde för hög och ostadig men den nya kommer att göras lägre och dessutom ska skidorna placeras längre från varandra för att göra färden stabilare.
Sari Paananen, 39, har varit rullstolsburen i halva sitt liv sedan hon som 19-åring var med om en trafikolycka som förlamade hennes underkropp.
- Jag har lärt mig att leva med mitt funktionshinder men visst skulle jag helst vilja vara uppe och gå och springa istället.
Innan olyckan var Sari en mycket aktiv och idrottsintresserad tjej.
- Jag spelade fotboll, åkte skidor, cyklade och spelade hockey med grabbarna i byn.
Sari Paananen är uppvuxen i Erkheikki utanför Pajala. Hennes mamma och pappa och delar av den övriga familjen bor fortfarande kvar i hemkommunen.
Sari är för övrigt lillasyster till Jorma Paananen, välkänd kraftkarl, bland annat känd från diverse strong man-tävlingar.
Medlemmarna i laget som stöttar Sari före och under rekordförsöket, är oerhört viktiga.
När det är dags att styra kosan mot Kebnekaise den 21 maj kommer åtta eller nio personer att följa med Sari. Tre klättringsvana killar kommer att rigga det rep som hon ska använda för uppfärden och dessutom kommer de att se till att hon inte råkar illa ut.
Två kilometer per dag
De övriga i gruppen kommer bland annat att bära ryggsäckar, tält, mat, kläder och annan utrustning.
De ser också till att varje dag resa de tält som används för övernattning och för Saris klädbyten.
- Man blir blöt i svett när man tar sig uppför fjället och det gäller att snabbt få av sig de blöta kläderna när kvällen kommer.
Sari hoppas att det ska räcka med sju dagar för uppfärden den här gången och hon räknar med att kunna klara av en sträcka på två kilometer varje dag.
- Sedan blir det nog till att vila innan vi tar oss upp den sista biten.
Vädret kommer förstås att ha stor betydelse för klättringen och tidsschemat.
- Förra gången hade vi jättefint väder och jag hoppas att det blir lika bra i år, säger Sari.
Hon gillar att ta sig an utmanande projekt och det får gärna vara ute i friska luften.
- Man växer som människa när man är ute i naturen.
Hon tycker att det är lite tråkigt att rullstolen gör det svårt att åka ut i skog och mark på egen hand.
- När man måste ha någon med sig känner man sig inte lika fri. Jag vill ju inte vara beroende av någon.
Annars drömmer Sari Paananen om ett jobb, gärna inom idrottsrörelsen, fast inte på ett kansli.
- Jag var faktiskt tränare för både herrlaget och damlaget i innebandy i Pajala i början av 1990-talet.
Fotnot Sari Paananens rekordförsök följer du på sidan:
www.armcraft.se
Så jobbar vi med nyheter